Systrarna Bronte En brevbiografi Systrarna Bronte En brevbiografiav Juliet Barker
av Juliet Barker
Albert Bonniers Förlag 2004. Inbunden med skyddsomslag, 434 sidor. Nyskick. Att de stora viktorianska berättarna i den engelska litteraturen så framgångsrikt har fört med sig sina goda namn som psykologer och samhällsskildrare i.. läs mer
Albert Bonniers Förlag 2004. Inbunden med skyddsomslag, 434 sidor. Nyskick. Att de stora viktorianska berättarna i den engelska litteraturen så framgångsrikt har fört med sig sina goda namn som psykologer och samhällsskildrare in i vår egen massmediala epok framgår ju inte minst av hur ofta de i dag anlitas som leverantörer av intriger och följetongsstoff åt film och television. Det senaste exemplet i svenska bildrutor var en i vanlig ordning mycket välgjord version av "Daniel Deronda", den roman som vid sidan av "Middlemarch" och "The Mill on the Floss" är det mest betydande verket av författarsignaturen George Eliot, alltså den person som i verkligheten hette Mary Ann Evans och som likt flera skrivande medsystrar i samtiden föredrog att uppträda under manlig pseudonym.
De mest kända av dessa är och förblir förstås systrarna Brontë - Charlotte, Emily och Anne, en trio som förvandlade sig till bröderna Currer, Ellis och Acton Bell när de i mycket unga år
publicerade en gemensam diktsamling och sedan hann med att ge ut några egna romaner under dessa alias innan de redan före fyrtioårsåldern föll offer framför allt för lungsoten, tidens stora folksjukdom.
De växte upp på en prästgård i det lilla samhället Haworth i Yorkshires karga hedlandskap tillsammans med sin tidigt bortgångne bror Branwell - i hans fall beroende på ett energiskt bedrivet drickande som bland annat hade sin bakgrund i hans totala misslyckande i försöken att vinna framgång på den litterära banan. Att han endast 31-årig dog i delirium var ett faktum som tycks ha satt ett lika outplånligt märke i Charlottes själ som de båda systrarnas bortgång innan de ännu hunnit fylla 40.
Det var tillsammans med Branwell som Charlotte i mycket unga år hade tagit sina första steg på berättandets bana, detta genom att skapa en fantasivärld för privat bruk. Den fick namnet Angria - en nog så tankeväckande härledning av ordet "anger", vrede, som antyder att verksamheten hade djupare och mörkare sidor än
vad barndomens okuvliga lek- och fabuleringslusta vanligen brukar ha.
Den både lysande och gripande sorgesamma familjeberättelse som sålunda tar form i Familjen Brontë. En brevbiografi har åtskilligt gemensamt med en typisk Brontëroman - något som förstås bland annat beror på att de tre diktande systrarna visserligen hade mycket livlig fantasi, men också genomgående hämtade stora mängder av sitt stoff direkt ur den så kallade verkligheten.
Relationen mellan det ena och det andra kan nu både forskare och rena nöjesläsare studera i dessa brev av ett par dussin skribenter, med Charlotte Brontë som självklar centralgestalt och flitigaste korrespondent. Den digra volymen har översatts till svenska av Gun-Britt Sundström, som glädjande nog på senare tid tycks ha fått de stora viktorianska författarinnorna på entreprenad. Härom året förelåg hennes briljanta nyöversättning av George Eliots "The Mill on the Floss", nu kallad "Bror och syster", och fortsättning lär vara att vänta.
Redan för åtskilliga år sedan
gav Juliet Barker ut en diger kollektivbiografi över "the Brontës", och hon har sedan dess verkat som intendent vid familjemuseet i Haworth. Det visar sig också gå alldeles utmärkt att läsa hennes "Familjen Brontë. En brevbiografi" som en dokumentärroman med både person- och miljöskildringar av synnerligen övertygande färg och volym.
Detta gäller inte minst porträtten av brodern Branwell och familjefadern Patrick Brontë, kyrkoherden i Haworth som får se först sin hustru och sedan alla sina barn i tur och ordning lämna detta jordiska innan han själv 94 år gammal går hädan.
Dessa människor - liksom framför allt Charlotte, vars personlighet får allt fastare kontur både genom de egna breven och genom vad alla de andra skriver om och till henne, känns emellanåt som om de hade stigit raka vägen upp ur sidorna i hennes romaner.
Här är det hennes i det längsta betydligt mer berömde kollega William Thackerays dotter Anne som efter Charlottes död minns hennes framtoning vid deras första sammanträffande:
"En
späd, bräcklig, allvarsam liten dam, blekhyad, med rakt ljust hår och fast blick... klädd i en liten klänning i barègesiden med svagt grönt mossmönster. Hon kommer in iförd handskar, tyst, allvarsam; våra hjärtan bultar av spänning. Detta är alltså författarinnan, den okända makt vars böcker har fått hela London att diskutera, läsa, spekulera..."
Det nyktra förnuft och den ironiska blick för allehanda former av mänsklig dårskap som är så oavbrutet närvarande i Charlotte Brontës brev rimmar kanhända inte helt och hållet med den föreställning som flertalet läsare sannolikt gör sig av kvinnan bakom hennes mest berömda verk, romanen "Jane Eyre" - denna blandning av passionerad kärlekshistoria och känslostark bildningsroman som visat sig vara epokens mest livskraftiga. Detta vid sidan av systern Emilys "Svindlande höjder", som först förkastades av den samtida kritiken för sin hänsynslösa våldsamhet men som efter ett halvsekel blev den mest lovprisade av tidens romaner på grund av sin känslostyrka och sin
berättarteknik som var ett gott stycke före sin tid.
Charlotte Brontë framstår i sina brev inte minst som en fullfjädrad kritiker av samtidens litteratur, till exempel när hon i tjugoårsåldern skriver till en av sina redaktörer om den nyligen bortgångna och redan klassikerförklarade kollegan Jane Austens "Stolthet och fördom":
"En omsorgsfullt inhägnad trädgård med prydliga rabatter och ädla blomster - men inte en skymt av en livs levande fysionomi - inget öppet landskap - ingen frisk luft - inga blå berg - ingen porlande bäck. Jag skulle knappast trivas tillsammans med hennes fina damer och herrar i deras eleganta men instängda hus."
Dessa ord förebådar uppenbarligen den betydligt starkare känslotemperatur och yttre dramatik som kom att prägla hennes egna verk i samma genre. Brevsamlingens dokumentation stärker också intrycket av att verklighetens värld och litteraturens intill förväxling liknar varandra i just dessa viktorianska sammanhang. Ett år innan Charlotte Brontë dog - det hände i
begynnelsen av hennes enda graviditet - hade hon 38 år gammal slutligen med faderns medgivande accepterat att gifta sig med pastorsadjunkten Arthur Bell Nicholls, som varit hopplöst förälskad i henne i många herrans år.
"Han ser sjuk och olycklig ut... Jag tycker outsägligt synd om honom - tyst medlidande är allt jag kan ge honom - och eftersom han inte vet något om det kan det inte vara någon tröst", skriver hon till en av sina närmaste förtrogna på tröskeln till det lyckliga slut som så snabbt - och stilriktigt, får man väl säga - övergick i den definitiva tragiken. Hemma hos familjen Brontë
Utgiven 2004
ISBN 9100103128
Sidor 434
Orginaltitel The Brontës: A Life in Letters
Översättare Gun-Britt Sundström
Först utgiven 1997
Om författaren
Juliet Barker är född och bor i Yorkshire i England, inte långt från familjen Brontës hus i Haworth. Hon är utbildad i Oxford och har bland annat arbetat på Brontë Parsonage Museum. Till hennes litterära produktion hör biografier och brevbiografier över familjen Brontë och Wordsworth.
Juliet Barker - Mer om författaren hos hennes agent.
Externa länkar
Brontë Parsonage Museum
Brontësällskapet och museet som författaren Juliet Barker jobbat för.
Etiketter
* Anne Brontë Bloggar om Anne Brontë Technorati om Anne Brontë Wikipedia om Anne Brontë
* Biografi Bloggar om Biografi Technorati om Biografi Wikipedia om Biografi
* Brev Bloggar om Brev Technorati om Brev Wikipedia om Brev
* Brittiska författare Bloggar om Brittiska författare Technorati om Brittiska författare Wikipedia om Brittiska författare
* Charlotte Brontë Bloggar om Charlotte Brontë Technorati om Charlotte Brontë Wikipedia om Charlotte Brontë
* Emily Brontë Bloggar om Emily Brontë Technorati om Emily Brontë Wikipedia om Emily Brontë
* England Bloggar om England Technorati om England Wikipedia om England
* Fakta Bloggar om Fakta Technorati om Fakta Wikipedia om Fakta
* Gun-Britt Sundström Bloggar om Gun-Britt Sundström Technorati om Gun-Britt Sundström Wikipedia om Gun-Britt Sundström
* Historia Bloggar om Historia Technorati om Historia Wikipedia om Historia
* Juliet Barker Bloggar om Juliet Barker Technorati om Juliet Barker Wikipedia om Juliet Barker
* Kulturhistoria Bloggar om Kulturhistoria Technorati om Kulturhistoria Wikipedia om Kulturhistoria
* Om litteratur Bloggar om Om litteratur Technorati om Om litteratur Wikipedia om Om litteratur
Sök efter boken
* Adlibris
* Bokus
* CDON
* Libris
* Tradera
Relaterade artiklar
* Juliet Barker ?Familjen Brontë - en brevbiografi?
* Juliet Barker ?Familjen Brontë - en brevbiografi?
* Juliet Barker ?Familjen Brontë - en brevbiografi?
* Juliet Barker ?Familjen Brontë - en brevbiografi?
* Juliet Barker ?Familjen Brontë - en brevbiografi?
Den största tillgången i en brevsamling - och det faktum som förmodligen får de flesta brevskrivare att önska att någon barmhärtig själ ska ha bränt upp vartenda obetänksamt ord av deras hand - är förstås omedelbarheten och spontaniteten. Visst censurerar vi oss själv även när vi är som mest personliga. Men vi har inte facit i hand. Och det är mycket underhållande att se exempelvis hur Charlotte Brontë byter skepnad i brev till olika adressater, eller hur hon ändrar uppfattning om den man som till slut blev hennes make.
Den som vet det minsta om familjen Brontës vedermödor vet att systrarnas romaner inte på något sätt slår verkligheten vad gäller ond bråd död. När Charlotte vid trettioåtta års ålder dog i samband med en graviditet hade hon med råge överlevt alla sina fem syskon. Den tuberkulosdrabbade internatskolan som så väl känns igen i Jane Eyre tog livet av två av dem. Den enda brodern mer eller mindre söp ihjäl sig - ett problem som brutalt skildrats i Annes Främlingen på Wildfell Hall.
Visst kan systrarna Brontë anklagas för att - som många av sina författarsystrar - ha levt ett skyddat och ytterst stillsamt liv. Som många kvinnor i sin samhällsklass styrdes de av starka familjeband och strikta sociala krav. De slapp inte nödvändigheten att försörja sig själva men hade samtidigt mycket begränsade valmöjligheter bland passande syselsättning. Guvernanter eller lärarinnor var en av få framkomliga försörjningsvägar (kanske inte helt obekant även för sentida humanister) och Charlottes argsinta klagomål över sina elever hör till brevsamlingens mest skoningslösa och roande. I dagboken från lärarinnetiden på Roe Head refererar hon till sina elever som ?kräken? och när hon för några ögonblick lyckas försjunka i den inspirerande utsikten från klassrumsfönstret avbryts hon abrupt: ?Men just då kom en träskalle fram med en uppgift. Jag trodde jag skulle kräkas.?
Tanken kom över mig skall jag tillbringa hela den bästa delen av mitt liv i denna eländiga träldom, trycka ner mitt raseri över dessa tjockskalliga idioters lättja likgiltighet och övernaturliga och fullständigt åsnelika dumhet, och tvinga mig att verka vänlig, tålig och outtröttlig? måste jag dag efter dag sitta fastkedjad vid denna stol instängd mellan dessa fyra nakna väggar, medan en underbar sommarsol strålar på himlen och året står i sin rikaste blomning och förkunnar vid slutet av varje sommardag att den tid jag förlorar aldrig återkommer?
Den lågmälda Juliet Barker lotsar med säker hand läsaren genom systrarnas små och stora missöden. Hennes inflikanden mellan breven berättar om praktiska omständigheter eller pekar på underliggande tendenser och hon lyckas så gott som alltid att få sin naturligtvis styrande roll att framstå som ödmjukt neutral och sympatisk. Översättare tenderar man att lägga märke till främst när de dabbar sig, men eftersom jag redan vet att Gun-Britt Sundström är en förtjusande författare får jag även nöjet att - återigen - konstatera att hon också är en skicklig och mycket trivsam översättare.
Charlotte Brontë är den som starkt dominerar brevsamlingen och som man kommer närmast. Hon skriver till sina väninnor, till syskonen och pappan, till sina förläggare och nya litterära bekantskaper. I det senare fallet kan hon till hälften gömma sig bakom och dra nytta av pseudonymen Currer Bell. Därtill kommer brev från, ibland även till, hela familjen, samt en del utklipp ur dagböcker, notiser och recensioner. De sistnämnda är långtifrån alltid positivt inställda.
Litteraturhistorien är förstås fylld av missförstådda författare och det är alltid nyttigt - och i bästa fall även underhållande - inte minst för oss som själva är snabba med allsköns omdömen - att notera hur inskränkt, godtycklig och föränderlig litteraturkritik kan (och kanske måste?) vara.
Caj Lundgre minimera
