Candida. Häftad

Radiotjänsts Teaterbibliotek 10. 1936. Häftad, 64 sidor, 70 gram. Mycket gott skick, namnad.
Candida

Genre
Teater

Text: G B Shaw. Övers: Marie Parker Shaw. Regi: Thommy Berggren. Kulturhuset Stadsteatern, Klarascenen. Scenbild: Anna Asp. Kostym: Lotta Petersson. Medv: Marie Richardson, Peter Andersson, Michael Jonsson, Ingvar Hirdwall, Shima Niavarani, Björn Elgerd.

Candida är gift med en imposant man som på en gång är präst och agitator. Pastor Morell predikar socialistisk kristendom. Han brinner så mycket att han anställt ett hov ungdomar som ska ordna det praktiska runt elden. Candida sköter hemmet, barnen och skapar den trygghet som utgör plattform för all denna enorma idealism.

En dag anländer en ung poet till rörelsen. Han börjar svärmiskt dyrka Candida. Han utmanar pastorn på verbal duell. Vem älskar Candida mest, vem är värd hennes kärlek? Vem ska hon tillhöra? En dråplig strid påbörjas.

George Bernard Shaw är idag nästan enbart ihågkommen för sin komedi ?Pygmalion? från 1913 ? eftersom den blev omstöpt till musikalen ?My fair lady?. Stycket om blomsterflickan Eliza som blir lärd att tala ?bildat? av en viss professor Higgins. Han som enbart ser kvinnan som projekt, aldrig en individ med känslor och vetorätt.
Annons

Thommy Berggren vågar sig nu på att iscensätta ?Candida? från 1894, en sällan spelad pjäs där rollerna är ombytta fast situationen snarlik. Här anas influenser från en rad Ibsenpjäser på grundtemat ?stark, socialt uppsatt man och osynliggjord dockhustru?. Två män, pastorn och en svärmisk yngling, för ordkrig om Candida som dock inte tillfrågas om vem hon själv föredrar. Hon är reducerad till objekt, famn och madonna.

Anna Asp har skapat ett mycket vackert, spelvänligt rum med inslag av tidig jugend. Här arbetar fröken Garnett, som dyrkar pastorn, och överklasspojken Mill ? en tydlig Freddy. Hit kommer Candidas far, som starkt påminner om pappa Doolittle som rik. Shima Niavarani är perfekt som Garnett, det är hon som anger komeditonen, som ju behöver strykas under så att publiken förstår genren, ironierna. Ingvar Hirdwall är förstås alldeles genial som oborstad ?kapitalist? ? perfekt förvirrad levererar han utsökta små kommentarer.

Peter Andersson gör pastor Morell, idealisten som ska ändra världen men inte ser den lilla versionen av varat. Här är han tämligen mänsklig, om än hemmablind. Michael Jonsson spelar 18-åringen som dyrkar Candida. Han är konstnären som valp för att tala Dylan Thomas, en böjlig parodi på ung passion. Marie Richardson låter Candida förhålla sig till honom som var han knähund, öser modersinstinkter över hans kantiga spenslighet.

?Candida? är ingen stor pjäs, utan en rolig lätt-Ibsen som är på väg att finna sin form. Premiärpubliken höll sig aningen reserverad till en början men uppsättningen ? nu sortbestämd och godkänd för skratt ? kommer att gå en ljus vår till mötes. Framför allt för att det är så friskt att möta en klassisk text som inte är sönderspelad.

Thommy B