Sanningen om Mata Hari / Hennes liv och kärleksaffärer i spionernas värld / OBS, många "hundöron"!

av Keay, Julia

En Info-bok . 1:a svenska uppl. 1989. 209 s. Inbunden. Boken är full av vikta hörn ("hundöron") - både upptill och nedtill, som antagligen någon recensent gjort. Stämpel på nedre snittet ("Recensionsex."). Hyfsat skick. Skyddsomslag finns i gott skick. Papper med recension medföljer boken ("Mata Hari offer för justitiemord?"). Margaretha Geertruida Zelle föddes 1876 i Leeuwarden, Nederländerna. Under artistnamnet Mata Hari kom hon att göra kometkarriär som "exotisk dansös" i påkostade uppsättningar med obestämt indiskt/orientaliskt stuk. Hon sades vara en javanesisk prinsessa, eller dotter till en indisk präst, eller något annat i den stilen - allt givetvis rent ljug och PR-snack, möjliggjort av hennes, med holländska mått mätt, mörka hy, hår och ögon. Det enda som ens påminner om sanning är kopplingen till Java (då en del av det holländska imperiet) där hon bodde 1897-1902. Att krydda bakgrunden på det här sättet var absolut inget ovanligt bland artister på den här tiden, men det kan nämnas att även annars pålitliga tidningar återgav många av påhitten som sanna - slapp journalistik var heller inget ovanligt på den här tiden. Orden mata hari betyder "dagens öga", hopsatt matahari (även stavningen "Mata-Hari" förekom) så betyder det "sol" på indonesiska (liknande betydelser på besläktade språk som malajiska) utan särskilda poetiska anspråk (det finns f.ö. en indonesisk snabbköpskedja med namnet). Hennes första artistnamn var "Lady MacLeod" efter en påstådd lord till far, och det försvann inte från affischerna förrän 1912 då den riktige MacLeod, hennes f.d. man, stämde henne. Keays bok är aningen mer lättläst, men så är hon också lite slarvigare än den ytterst noggranne Howe. Han gör sig ibland lustig över hur svårt även de officiella instanserna haft med namn, t.ex. Kroemer (som betalade de tjugotusen francen) som får heta Krämer, Krömer m.fl. varianter - Keay kallar honom Kramer, liksom attachén i Madrid Arnold Kalle får heta von Kalle, Georges Ladoux heter Pierre i en bildtext, osv. Hon har även en svaghet för att beskriva hur de medverkande tänker, även när de befintliga beläggen skulle få en försiktigare betraktare att undvika denna riskabla syssla. Ännu allvarligare är att hon blandar ihop de äkta H 21-meddelandena med de (av Ladoux?) utbroderade (Howe sid 139 och 167, Keay sid 153). Och så vidare. Bristerna är dock inte större än att hon kommer fram till i stort sett samma slutsats som Howe, att Mata Hari inte var någon spion, bara oförlåtligt naiv.