Vinnare av Stora journalistpriset år 2016 i kategorin Årets Berättare. Juryns motivering:
"För att hon i sin reportagebok återvänder till sin egen flykt och med osentimental blick skildrar krigets spår hos ett barn samtidigt som hon ger liv åt människorna bakom nyhetstelegrammen."




"Det är en riktigt, riktigt bra bok, skickligt skriven."
SVT Kulturnyheterna

"Så mångbottnad, så akut. En sann journalistisk bedrift."
Expressen

"Talar in i vår samtid."
Svenska Dagbladet

"Det är såhär samhällslittertur borde vara. Det är helt enkelt riktigt jävla bra."
Borås Tidning

"Efendic gör flyktingens sak till vår .. en bok med stark tonträff som ger många insikter."
Jönköpings-Posten

"... en del av svensk historia, nutid och framtid. Att ett land inte är sina gränser, utan sina människor och våra berättelser."
Dagens Nyheter






En dag när Negra är elva år står en pojke på skolgården och stirrar henne in i ögonen. "Din pappa ska bli den förste som får en kula i pannan", säger han.

Den våren blåser det upp till storm i den jugoslaviska republik där Negra levt hela sitt liv. Skolgården täcks av nationalistiskt klotter. Föräldrar viskar om krig när de tror att barnen sover. Och snart, innan det ens blivit sommar, sätts även Negra på en buss och ser hela sitt liv försvinna i bakrutan.

Jag var precis som du är en personlig berättelse om ett barns väg från tryggheten i byn till ett liv långt borta. Det är en resa förbi vägspärrar och beväpnade män, där en svettig barnhand håller hårt i 50 skrynkliga tyska D-mark. Det är ett liv av väntan, oro och matpaket från Röda korset. Och till sist en lång bussresa till ett land i norr, där alla äter knäckebröd och där man ändå inte ska stanna. Eller?

Negra Efendic (född 1980) är reporter på Svenska Dagbladet med särskilt fokus på migrations- och integrationsfrågor. Jag var precis som du är hennes första bok på Natur & Kultur.






"Det är en riktigt, riktigt bra bok, skickligt skriven. Jag var precis som du är en elegant och mångskiktad bok, klart och koncist berättad, stöpt i den till synes självklara formen av berättelsen om författarens liv som flykting En ohyggligt sorglig bok, och samtidigt en som har hopp. Jag var precis som du är ett självbiografiskt flyktingreportage, med verkligen fina stilistiska kvalitéer."
Per Andersson, SVT Kulturnyheterna

"Språket är enkelt men effektivt, Efendic skriver på typisk journalistprosa utan onödiga utsmyckningar eller ordkonster, allting är utmätt, uttänkt, driver boken framåt. Men den stora behållningen är formen! Formen är genial. Trots att större delen är en tillbakablick på 1990-talet, är texten uppbyggd så att man hela tiden tvingas genomföra läsningen med dagens situation som ett filter över orden. Här finns ingen onödig ängslighet, inget behov av att smickra eller ställa sig in. Efendic är krass, ärlig, orädd. Varje gång man som läsare vill hänge sig åt den nostalgi dagens som stängda gränser kan locka till, knäpper hon en på näsan ... Det är en viktig bok, en välbehövlig bok, i ordets bästa bemärkelse. Genom att hela tiden inbjuda läsaren till att se dessa paralleller tvingar hon en att nyktra till, oavsett om man är en naiv drömmare eller nattsvart pessimist. Dessutom är boken en nödvändig påminnelse om det största folkmordet i Europa sedan andra världskriget, ett folkmord som tilläts ske på grund av omvärldens flathet och där förbrytarna fortfarande går fria. Det är en nyansrik bok, så mångbottnad, så akut. En sann journalistisk bedrift."
Valerie Kyeyune Backström, Expressen

"Styrkan med den här boken är nämligen just det genuina tonfallet, den flicka som både berättar om vardagslivet före flykten och som med enkel klarhet återger flyttarna mellan flyktingförläggningarna när familjen kommit till Sverige."
Anneli Dufva, SR Kulturnytt

"Detaljrikedomen är stor och levandegörande utan att tynga. Helheten blir en fin och läsvärd bok där Efendi på ett personligt och förtjänstfullt vis lånar ut flyktingbarnets ögon till läsaren. Bokens största förtjänst är att den talar in i vår samtid. Under hösten brann en rad asylboenden. Så var det när flyktingarna kom på 1990-talet också. Då liksom nu handlar debatten till stor del om invandringens kostnader, om volymer, hotbilder, integrationsproblem. Somt må vara relevant, men siffror och beskrivningen av grupper som tärande har en förmåga att avhumanisera människor."
David Qviström, Svenska Dagbladet

"Med sin barndomsskildring av flykten från hennes hemby Brezevo Polje i Bosnien till Huskvarna i Sverige lyckas hon bända upp min egen mentala historiebok och foga till kriget i Jugoslavien som ett självklart kapitel av Sveriges historia. Det är förstås för att hon har en viktig berättelse att berätta. En berättelse hon delar med de många flyktingar som tog sig från Balkan då, i början av 90-talet. Men berättelsen skulle aldrig bli det bräckjärn den är om det inte vore för en stilistik som hugger rakt i hjärtat. Språket utvecklas så självklart och sömlöst, från den lilla flickans enkla ord och förtätade intryck, via den arga tonåringens kaxiga svordomar, över till den fullvuxna, analytiska SvD-reporterns granskande öga när hon reser tillbaka i spåren av sitt förflutna för att finna svar. Det slår an en ton djupt därinne. Hon är som jag, och alla andra. Det låter banalt, men insikter är gärna det. Att landet Sverige inte tar slut vid landets gränser. De tiotusentals människor från Balkan som nu är en självklar del av det svenska samhället bär på tiotusentals historier om flykt och krig, så måste man se det, också är Sveriges historia. Min historia? Och de som kommer nu. De är också som jag, och alla andra. Jag var precis som du är boken jag hellre hade fått läsa i åttan än Ondskan eller något av Jonas Gardell. Öppenhjärtig, smart och stilsäkert lättillgänglig, med Efendics skarpa förmåga att dra den röda tråden från det lilla och privata till världshistoria på ett sätt som få i Sverige idag lyckas med. Det är såhär samhällslitteratur borde vara. Det är helt enkelt riktigt jävla bra."
Björn Werner, Borås Tidning

"Efendic gör flyktingens sak till vår ... en bok med stark tonträff som ger många insikter ... Det finns mycket att beröras och uppröras av här"
Rikard Flyckt, Jönköpings-Posten

"Ändå är det långtifrån bara ett jag som boken synliggör, det är en samtid ... berättelsens detaljskärpa som förblir obrottsligt lojal med tonåringens upplevelse av en fientlig värld. En värld som är lika obönhörlig som den är obegriplig ... Och avslutar en bok som synliggör att huset med det gröna staketet också är en del av en svensk historia, nutid och framtid. Att ett land inte är sina gränser, utan sina människor och våra berättelser."
Moa Matthis, Dagens Nyheter

"Det är en väl genomarbetad och stark skildring ... Det är en mycket känslosam, ärlig och ytterst välskriven text med ett mycket angeläget budskap."
BTJ

"Negra Efendi har en stark berättarröst. Hon tar läsaren i handen och från första till sista sida ... Negra Efendis bok är läsvärd och viktig på så många sätt. Hon väver skickligt ihop dåtid med nutid och barnets iakttagelser med den vuxna reporterns. Många av oss minns den tid hon beskriver, men få har haft hela bilden av hur det var att komma som flykting till Sverige då. Negras bok ger oss den viktiga pusselbiten och förutom att berätta om folkmordet som skedde då, är boken också aktuell med tanke på de många flyktingar som kommit till vårt land under det senaste året. Kanske kan Negras bok hjälpa oss att förstå dem bättre."
Susanna Lundell, Kommunalarbetaren

"En stark och sorglig berättelse om en flyktings kamp. Negra Efendic är skicklig på att balansera mellan det personliga och sakliga. Som journalist ställer hon många frågor och det driver fram historien. Det är lätt att dra paralleller till dagens flyktingsituation och jag är övertygad om att hon vill att läsaren gör det."
Soledad Cartagena, Arbetet




Ur boken:
"Jag vill hem. Jag vill till min skola, jag vill ha femmor i alla ämnen. Jag vill att alla jag möter på gatan ska veta vad jag heter och vilka mina föräldrar är. Jag vill prata som vanligt. Jag vill prata min dialekt. Mitt språk. Jag vill vara med mina kompisar. 'Hallå där dagdrömmare. Det är din tur.' Lärarens röst tar mig tillbaka till klassrummet. 'Mitt nyårsfirande', börjar jag. 'Årets nyårsfirande blev inte som det brukar vara' Rösten spricker och jag springer ut ur klassrummet."