Kontakten med novellen har han behållit och med den just utkomna novellsamlingen finns det fog för att tala om ett författarskap. Han har utvecklats mot större klarhet och enkelhet och hans kolossala ambition balanseras av behärskning. Det som varit hans kännetecken positionen mellan sorg och humor, kärleken till metaforen, inre dialog och högt tempo har slipats och blivit tydligt. Resultatet är fantastiskt.    Jag har alltid tyckt om det Dave Eggers skrivit. Jag gillar hans humör, humor och energi. Men novellerna drabbar mig på ett sätt jag inte var beredd på och det är framför allt två saker jag fäst mig vid. Hans metaforer och en känsla, en sensation i slutet av varje novell. Den är intensiv och kort. Som sekunden innan man häftigt drar efter andan för att man blivit rädd eller arg eller otroligt och överraskande lycklig.  Marie Peterson i Dagens Nyheter I Hur vi är hungriga är Dave Eggers tillbaka med full kraft.    Många av gestalterna i de olika novellerna liknar varandra de skulle kunna vara syskon eller kanske mycket goda vänner. Trots att novellerna är så olika till formen hänger de ihop. De handlar ofta om människor som vill göra gott, människor som vill rädda världen och alla runtomkring sig.    Bland andra får vi lära känna Rita som bestiger Kilimanjaro bara för att hennes syster vill att hon ska göra det. I en annan novell berättar Eggers en hel relationshistoria på två sidor, om en kvinna som inte har något intresse för någon annan man än sin son.     Vi får också i en inre monolog följa en irländsk setters tankar inför döden och träffa två gamla vänner som återser varandra i Costa Rica.    Och Fish åker över halva USA för att hälsa på sin kusin som har försökt ta livet av sig för sjunde gången. Den här gången har han hoppat från ett motelltak som inte alls var särskilt högt      Efter debuten med den stora romanen Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet återkommer Dave Eggers här med en novellsamling som visar att han också är det lilla formatets mästare.