Det är en vecka kvar till midsommar. Tre män hittas brutalt ihjälskjutna i en närbutik i en av Göteborgs norra förorter. Ingen har hört något, ingen har sett något, ingen vill berätta något. Erik Winter och hans kolleger arbetar i en fruktansvärd tystnad. Sverige i början av 2000-talet, det vänaste land.

Det är fruktansvärt tyst i Göteborgs norra förorter, i Hjällbo, Hammarkullen, Gårdsten, Angered, Rannebergen, Bergsjön. Ingen vill berätta något, vad som än har hänt, i alla fall inte för främmande. Erik Winter är väldigt främmande här.
Det är en vecka kvar till midsommar men redan hett. En tidig morgon hittas tre män döda i en närbutik. Två av dem, Jimmy Foro och Hiwa Aziz jobbade i butiken, den tredje, Amir Rezai var bara där. De är skjutna på nära håll. Avrättade. Inga pengar fattas i kassan. Kände de mördarna?
Den taxichaufför som upptäckte dem hörde någon springa därifrån, ”med lätta steg”.
Winter börjar fråga – ingen svarar. Ingen har hört skotten, ingen har sett någon fly, ingen vet vad de brukade sälja där i affären, mer än mat och cigaretter. Var det en uppgörelse om knark? Svarthandel? Flyktingsmuggling? Eller någonting värre?
Närpolisen i Angered dras in, nu är det dags att vittja de källor i den undre världen de drivit upp. Men källorna tiger – eller försvinner.
Misstron mot poliserna är komplett. Och varför skulle Nasrin Aziz berätta någonting överhuvudtaget om sin mördade bror Hiwa för de poliser som samtidigt är beredda att kasta ut hela hennes familj ur landet?
Erik Winter iakttas av en pojke på cykel, men pojken försvinner spårlöst när Winter söker kontakt med honom. Var det han som försvann ”med lätta steg”? Winter borde hitta den där pojken innan någon annan gör det.
Vänaste land, Åke Edwardsons åttonde roman om Erik Winter och hans kolleger vid Göteborgspolisen, skildrar ett Sverige som inte hörs eller syns, annat än i den anonyma statistiken – det vänaste land uppå jord.