"Djävulens bakdel" är en levande skildring av Blochs hela liv: Barndomen och uppväxten i en välbärgad men trångsynt borgerlig familj i det wilhelminska Tyskland, de bohemiska ungdomsåren i München och Berlin, exilen i Schweiz under första världskriget, det kulturella och politiska engagemanget under Weimarrepubliken och det kringflackande livet i landsflykt efter nazisterna maktövertagande. Därefter alltså den korta tid av töväder då ”hoppets filosof” blir uppburen statsfilosof i ddr, för att sedan stämplas som ”ungdomens förförare” och ställas ut i kylan. När Walter Ulbricht 1961 beslutar att resa en ”antifascistisk skyddsmur” i Berlin lämnar Bloch DDR och slår sig ner i Västtyskland. Därmed inleds det sista kapitlet i detta växlingsrika liv. I takt med att den politiska medvetenheten växer under 60-talet blir Blochs utopiska tänkande alltmer inflytelserikt. För den västtyska studentrörelsen blir Bloch en moralisk auktoritet av närmast gammeltestamentligt format.
I "Djävulens bakdel" möter man också alla de 1900-talets stora tänkare som Bloch umgicks med. Zudeick skildrar seminarierna och semesterresorna med Georg Simmel, salongslivet hos Max Weber i Heidelberg, de nära men komplicerade vänskapsrelationerna med Georg Lukács och Walter Benjamin, med Bertold Brecht och Theodor Adorno. På så sätt vidgas Zudeicks porträtt till ett färgstarkt panorama och läsaren får del av ett viktigt kapitel i 1900-talets politiska och intellektuella historia.
"Djävulens bakdel" utgör emellertid inte bara en beskrivning av Blochs liv, den fungerar även som en introduktion till hans tänkande. Genom att noggrant redogöra för framväxten av Blochs författarskap lyckas Zudeick teckna konturerna av en filosof som undgått de flesta klassificeringsförsök. Bloch tänkte originellt, stundom ganska svårsmält och ofta kontroversiellt. Han lyckades med konststycket att vara kättare i nästan alla läger. Medan många marxister avfärdade honom som alltför spekulativ förklarade han själv för de teologer som intresserade sig för hans tänkande att ”en sann kristen måste vara ateist, och först en ateist kan vara sant kristen”.