År 1850 dog Honoré de Balzac. Stendhal hade dött åtta år före honom och romantikens stora poeter, med undantag för Hugo, hade tystnat. Romantikens författare dog alltså i mitten av århundradet, men innebar det att den litterära romantikens budskap och förhoppningar dog med dem? Lamartines svidande valnederlag i december 1848 tycks som det tydliga beviset. När borgerskapet häftigt fördömde den misslyckade revolutionen i juni och sedan sanktionerade statskuppen i december 1851, vände de bestämt ryggen åt romantiskt ädelmod och Saint-Simons och Fouriers utopier, och kastade sig in i en frenetisk framstegstävlan, som folket deltog i utan att det kom dem till godo. Andra kejsardömets fall och Pariskommunen 1870 visade tydligt på klyftan under borgerskapets blomstring mellan de besuttna, förblindade av den enastående ekonomiska framgången och arbetarna som för första gången var ”upplysta” om den historia de ständigt varit med om att skapa. Inte konstigt att Lamennais, Proudhon och senare Marx tog till orda.

Under detta halvsekel när ting, människor och historia fick större betydelse präglades även litteraturen av det betydelsedigra ordet realism. Balzac och Stendhal hade visserligen redan försökt ”teckna verkligheten” i sin tids samhälle. Men när samma verklighet efter 1850 blev alltmer inskränkt och problematisk utsträcktes författarnas mål från att endast ”teckna” till att vilja ”förklara” eller ”utforska” en verklighet som återstod att erövra.

Naturligtvis frestade vetenskapens framsteg tänkare och författare att försöka hitta förklaringar, och i litteraturen sökte de vägen till den ”objektivitet” som Comtes positivism och hans efterföljares vetenskaplighet gjort till dogm. Litteraturkritik och historia var de områden som låg närmast till hands för den nya andan. Men romangenren uppvisade de bästa exemplen på realism i litteraturen, från de första teoretiska försöken av Champfleury, vidare till Flauberts häpnadsväckande experiment fram till Zolas naturalistiska framgångar, även om ordet roman inte täcker in alla de olika och nydanande studierna. Inte ens poesin klarar sig undan realistiska försök, men i stället för att utmärka sig för något som skulle ha kunnat vara en sant poetisk realism nöjde sig parnassdiktarna i viss mån med att beskriva eller förklara fakta i en verklighet som aldrig någonsin ifrågasattes.

När det medgavs att själva verkligheten kunde diskuteras blev denna ”observation” av verkligheten, i ordets alla bemärkelser, omdiskuterad. Under halva seklet reste sig människor i protest mot den faktiska verklighetens begränsningar och logik för en annan, mindre lättfångad och evigt obestämbar verklighet. Baudelaire (som skrev: ”Poesin är det allra verkligaste, det som är riktigt sant först i en annan värld…”) blir den förste som leder in litteraturen på det fascinerande studiet av den svåruttryckta nya verkligheten: en verklighet som gömmer sig i djupet av människan, världen och i deras uttryck, och som Rimbaud, Verlaine och Mallarmé skulle fortsätta att utforska efter honom. Därmed drogs romanen i slutet av århundradet upp ur en hotande förstening av romanförfattare inom de fantastiska och ”surrealistiska” genrerna, däribland Barbey d’Aurevilly och Villiers de l’Isle-Adam, och ”dekadenter” som Huysmans.
Ytterligare författare: Rincé, Dominique