»Någon enstaka gång läser man en bok som gör en alldeles lycklig och omtumlad därför att den är så otroligt bra … Det här är det bästa jag läst på år och dag.«  Ur lektörsutlåtandet     Mun mot en frusen fjord är skriven i jagform och handlar om en liten flicka som i lekar och drömmar försöker förstå verkligheten när hela hennes värld kollapsar och tryggheten slås sönder. Hon lever med mamma, pappa och lillasyster och bor ofta hos sina älskade farföräldrar. Miljön är norsk landsbygd med dramatiskt höga berg och blånande djupa fjordar.     Lillasystern omkommer i en trafikolycka och farmodern blir alltmer senil och avlider så småningom. Hudlöst, klarsynt och nästan plågsamt insiktsfullt skildrar Inger Bråtveit flickans kamp för att nå fram till en egen begreppsvärld och slutligen ett accepterande av sakernas tillstånd.      Musiken och sångerna är ett genomgående tema. När farmodern glömmer det som finns här och nu, når barnet fram till henne genom att sjunga de sånger som den gamla har lärt henne – sånger från den tid då farmodern var ung. Skildringen av kärleken mellan generationerna är både personlig och gripande.      Den lilla flickan omvandlar sin sorg, sina skuldkänslor och sin djupa smärta till drömfigurer: hundar och en fågel som förföljer henne, säger sanningar på sitt sätt och vill få henne att lyda dem. Steg för steg inser hon att kärleken och tryggheten mellan föräldrarna är en chimär och att hennes mor antagligen inte älskar henne.     Det är en mörk, omskakande och dramatisk berättelse som borrar sig in själsdjupen med häpnadsväckande psykologisk insikt och medvetenhet. Samtidigt är Mun mot en frusen fjord en ren njutning att läsa. Prosan är tät, lyrisk, klar och lättläst; musiken tonar i bakgrunden och meningarna byggs upp som havets vågor.Inger Bråtveit tilldelades det ansedda Nynorsk litteraturpris för Mun mot en frusen fjord. Det var första gången i prisets långa historia som en debutant belönades.