En utopi är i bokstavlig mening en plats som inte existerar, men som människan just därför kan försöka förverkliga. Det ideala samhället har planlagts många gånger genom historien, och att ta del av dessa beskrivningar av Utopia kan ofta inge känslan av att det tänkta lyckoriket bär sin motsats inom sig.
Men parallellt med de stora projekten löper en mer genuint frihetlig tradition av försök att skapa en utopi inom vardagens ram, ett litet jordiskt paradis. Praktisk samhällskritik paras med hopp, nytänkande och ett förverkligande av filosofiska och politiska idéer som annars lätt förblir abstrakta.
Sådana utopiska existensformer och försök att i genomgripande livsexperiment överskrida tids- och könsbundna begränsningar är ett huvudtema i professor Elisabeth Manséns idéhistoriska forskning. Talande nog hette hennes avhandling om den romantiska salongskulturen i Upp­sala Konsten att förgylla vardagen och hennes stora bok om den svenska kurorts­kulturen 1680–1880 Ett paradis på jorden. Också inom svenskt 1700-tal och det europeiska 1900-talets modernism har hon spårat samma vilja att realisera drömmar om frihet och jämlikhet. Thekla Knös, Mary Wollstonecraft, Oscar Wilde och Meret Oppenheim, alla har de trotsat hindrande strukturer och pekat på en möjlig annan tillvaro. Den forskning kring människans sinnen som Mansén nu bedriver handlar på samma sätt om begränsningar och övervinnanden, om nya sätt att uppfatta och känna.
Salongsvärdinnor, kurortsparkanläggare, cafédebattörer, suffragetter, utmanande esteticister och djärva surrealister befolkar Elisabeth Manséns böcker, artiklar och översättningar, liksom de och andra gestalter myllrar i den här samlingen studier och essäer som ett antal av hennes vänner och kolleger skrivit som ett tack, en hälsning och ett led inom det pågående utbytet av tankar och rön inom det fascinerande ämnet idéhistoria.