När Klaus Hirschkuh stiger av tåget på stationen i Leipzig en novemberdag 1945, är det en stad i spillror han återser. Den 23-årige tysken är själv en spillra efter fyra år i koncentrationslägret Buchenwald, dit han deporterats för att han är homosexuell. Han söker upp sina föräldrar, för vilka skammen över sonens homosexualitet är djupare än tacksamheten över att återse honom levande. Klaus flyr hemmet och tar sig till Frankrike, där han i ett halvt sekel kommer att leva i exil. Ett nytt liv med arbete, vänskap och kärlek, men där minnen av de bestialiska övergrepp han själv och medfångarna i lägret utsattes för aldrig upphör att hemsöka honom. Jag lever och du hör mig inte är en angelägen och oförglömlig berättelse om överlevandets mirakel. Arsands språk äger en kraft och intensitet som inte väjer för närgångna beskrivningar av de fasor som lägerfångarna med de rosa trianglarna, de homosexuella, fick utstå.Med Jag lever och du hör mig inte introduceras den franska författaren Daniel Arsand, född 1950 i Avignon, på svenska.»Den franske författaren Daniel Arsands 'Jag lever och du hör mig' inte är en sanningsbomb som spränger hyckleriet och glömskan som på sina ställen åter igen plötsligt bildat norm. (...) 'Jag lever och du hör mig inte' är en tung bok, inte tu tal om annat. Men Håkan Lindquist och Davy Prieurs översättning flödar fram, vilket gör det möjligt att ta sig igenom den. Något som jag rekommenderar alla att göra inte minst för att den ger en inblick i det paradoxala tillstånd som är livet.»
Svenska Dagbladet»Massvåldtäkterna, det hårda arbetet, sjukdomarna, den vattniga osmakliga soppan skjuts in i texten i ett febrigt flöde. I övrigt är språket återhållet, registrerande. Jag gillar den pendlingen i rytm och tilltal.»
Kulturnytt, P1
»Jag lever och du hör mig inte är en oerhört stark och viktig historia, mästerligt skriven.»
BTJ»Vi har således på svenska introducerats för en mäktig fransk roman, skriven av Daniel Arsand (...) Hans gripande litterära metod, såväl språkligt som berättarmässigt, gör att jag hoppas få läsa mer av honom.»
Bloggen Inre exil