Det finns två berättelser om Malmö. En optimistisk, som tar fasta på Öresunds­­­­inte­gratio­nen, högskolan, kulturblandningen och den unga befolkningen. En pessimistisk, som handlar om den ur­hol­kade ekonomin, segregationen, krimi­na­liteten och kultur­kon­flik­terna. Anhängarna av de båda ­­berät­tel­serna tycks emellertid vara ense om en sak: Att Malmö är Framtids­staden och att det vi idag kan iaktta i staden, imor­gon kan bli verklighet i hela Sverige. Men vad är det då som händer i Sveriges tredje största stad ­ bortom högtids­tal och svartmålningar? Lars Åberg gav sig ut på en resa i den stad där han bott i nästan hela sitt liv för att söka svaren. OM BOKEN En av de viktigaste böckerna jag läst på mycket länge. Folkbladet Lars Åbergs bok om Malmö är en rysare. Politikerna måste ta hans ödesmättade fråga på allvar. Expressen Åberg kan sitt Malmö angelägen ­läsning för var och en som vill förstå sig på ­Sveriges tredje största stad. Sydsvenskan Åberg kallar en spade en spade utan rädsla för normalise­ringar. Framför allt beskriver han inte problem som utmaningar. Det känns på något sätt journalistiskt. Journalisten Det känns uppfriskande att läsa något bortom tillrättalagda doktriner och tuggade, upprepade retorikteser. Tidningen Kulturen OM FÖRFATTAREN Lars Åberg är journalist och författare till ett drygt tjugotal böcker, bland andra Cowboy. På drift i ett annat Amerika (2002), Heder och samvete. En bok om heders­kultur i Sverige (tillsammans med Eduardo Grutzky, 2013), Egna röster, egna bilder. När somalier själva berättar (2014) och de i USA utgivna West samt Floating in Sausalito (med foto­grafen Lars Strandberg, 2011 och 2016). Jag har bott i staden i nästan 60 år. Jag har cyklat till skolan över fält som senare blivit höghusområden, mina barn har växt upp här, jag har varit engagerad i det lokala kulturlivet och samhällsdebatten och jag har sett den radikala förvandlingen från 1970-talets kulturfientliga utflyttningsort till 2010-talets expansiva inflyttningsort. Befinner man sig länge i samma miljö kan det ta tid att uppfatta hur förhållandena förändrats. Så en dag tvingas man söka vård på sjukhuset och i ett slag inser man hur annorlunda allting har blivit. Jag tror att många kan ha den erfarenheten av Malmö; ett slags ketchupeffekt som bidrar till att man blir orolig för hur välfärdssamhället över huvud taget ska kunna leva vidare.