OMDÖMEN OM FARAOS FÖRBANNELSE:

"Bokens styrka är den intresseväckande, faktamässigt tillförlitliga beskrivningen av den forntida egyptiska sociala och geografiska miljön. Författaren väver samman de historiska faktauppgifterna med en flödande berättarfantasi som hela tiden håller läsaren fängslad." BTJ, lektör Lars Rask.

"En rafflande bok, välskriven med stark närvarokänsla." Blekinge Läns Tidning, Johanna Rundgren.

"Att göra historien tillgänglig så här och låta den gripa in i dagens verklighet, skapar intrycket att världen är gemensam och att det liv vi lever idag har bred förankring." Åbo Underrättelse, Finland, Siv Illman.

SMAKPROV UR FARAOS FÖRBANNELSE:


Sakta reste Ramona sig upp, stålsatte sig för det väntande mörkret och öppnade ögonen. Det var kolsvart omkring henne. Hon kämpade med gråten och lyckades till slut tränga tillbaka den. Sedan började hon leta sig vidare i graven.


Trevande kände Ramona utefter väggen för att hitta utgången. Hon fann en dörröppning och ramlade genast handlöst nedför en trappa.
”Men här fanns ingen trappa!” utbrast Ramona förvånat och gned sitt ömmande knä.

I nästa stund tystnade hon och stirrade stelt ut i mörkret. Ett fladdrande ljussken kom sakta närmare. Hjärtat bultade vilt igen.

Ramona tänkte snabbt igenom de alternativ hon hade att välja på. Antingen hade strömmen gått och hon hade kommit vilse i graven på något sätt. Därför gick en guide omkring med ficklampa och såg efter om det fanns turister kvar nere i graven, eller så hade hon, åh hemska tanke, förflyttats i tiden utan Theo.

Ficklampors sken fladdrar inte, tänkte Ramona.


Även om Ramona inte gärna ville medge det, insåg hon, att den naturligaste förklaringen var, att hon hade förflyttats i tiden. Den som kom kunde vara en vakt som undersökte graven efter inkräktare. Hon måste gömma sig! Men var? Här fanns bara släta väggar och pelare. Försiktigt kröp hon bakom en av dem och kikade fram mot ljuset.


Mörkret kändes inte lika tryckande när skenet från facklan lyste upp rummet. Pojken som steg in var endast iförd ett höftskynke. Hans överkropp glänste mörkbrun mot henne. Han var i hennes ålder. På huvudet bar han tecknet för sin gudomlighet, den huggande kobran! En faraos tecken!

En förvånad flämtning for ur Ramona innan hon hann hejda den. Pojken stannade, lyfte facklan över huvudet och såg sig sökande om i rummet.


”Vem där? Stig fram!” sa han uppfordrande med myndig röst.

Han visade inte minsta tecken på rädsla. Ramonas ben skälvde däremot där hon satt, osäker på om hon skulle svara eller inte.


När pojken inte fick något svar började han gå runt i rummet för att lysa upp vartenda skrymsle. Han kom närmare pelaren där Ramona satt gömd. För en sekund funderade hon på att smyga över till nästa pelare, men det var för sent. Mörkret runt henne lystes upp och hon satt som i en ö av ljus.