Lyrikvännen 4-5 2017. Tema: Motståndets poesi

Häftad bok.

Nyskick. Häftad, 136 sidor. Ellerströms (Laholm, 2017). Rikt illustrerad. 1939”“1945, 1980”“1988, 2011”“. Hur länge varar ett krig? Går det att ange ett startdatum och ett slut? Över hur många generationer sträcker sig krigets tentakler? Hur mycket tid måste passera innan traumat släpper? Om detta talar den iransk-amerikanska poeten Solmaz Sharif när hon är på besök i Sverige för att lansera sin debut, diktsamlingen Look, som nyligen utkom på svenska i översättning av Ida Börjel och Jennifer Hayashida. ” Enligt de flesta kriterier har jag aldrig befunnit mig i en krigszon” , säger Sharif. ” Så varför känns det så?” . I Look utforskar Sharif just krigets utsträckning i tid, och de personliga förluster som varar länge ”“ kanske för alltid ”“ men också hur språket i sig kontamineras av krigshandlingar. Myndighetsspråkets distanserade ton färgar av sig på upplevelsen, skapar distans till det vi aldrig får distansera oss ifrån. Sharif skriver:Jag sitter dagligen med språket de har gjortav vårt språkför att neutralisera förmågan hos objekt med lågt penningvärde som du.Dikterna i Look består delvis av ord hämtade direkt från det amerikanska försvarsdepartementets militära ordbok. Orden, som är satta i kapitäler, invaderar dikten, men förvandlas också i samma stund till något annat. Uttryck som ” kontaminerade kvarlevor” , ” skadeområde” , ” sprängradie” laddas med mänsklig smärta. Sharif bär tillbaka dem till läsaren, fyller det hål som uppstått i språket med empati och motståndskraft. Detta nummer av Lyrikvännen rymmer några texter som på olika sätt förhåller sig till poesi som motståndshandling. Karin Brygger tar i numrets huvudtext ” Shrayb un farshrayb” (som ungefär betyder ” beskriv det och teckna ner det för evigt” ) ett slags poetiskt avstamp i Adornos välkända fras ” Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari” , och utforskar olika positioner som möjliggör ett sådant efteråt-skrivande: som vittnesmålet, dikten, sången, bönen. Om Solmaz Sharif dekonstruerar militärens språk för att ge oss blicken tillbaka, får Moa Andersson oss att skärpa vår syn på de begrepp som dagligen sköljer över oss i media, som ” flyktingströmmar” eller ” asylsökande” . På instagramkontot Asylpoesi publicerar hon dikter som hon skrivit efter möten med asylsökanden i Sverige, en sorts dokumentärdikt om krigets fasor här och nu. I sin text ” Poesi och motstånd” gör litteraturvetaren Evelina Stenbeck bland annat några nedslag i den samtida arabiska motståndspoesin och finner en dikt som inte sällan arbetar aktivistiskt och kollektivistiskt, men framför allt internationalistiskt. I diktsviten ” Nordamerikansk tid” skriver den amerikanska poeten Adrienne Rich: ” Poesin har aldrig haft möjlighet / att stå utanför ­historien” ­. Det är en strof som jag bär med mig i det mörker som är vår samtid.Annat i nu