Författare räknar inte röster. Ahrundhati Roy samtalar med David Barsamian

Ordfront 2005. Inbunden med skyddsomslag, 188 sidor. Förlagsny bok.Det är med blandade känslor jag läser Arundhati Roys politiska skriftställarskap, till vilket även den aktuella intervjuboken Författare räknar inte röster, där hon samtalar med David Barsamian, får räknas. Arundhati Roy är visserligen både skarpsinnig och skarpsynt. Hennes svar till de italienska journalister som vid hennes besök på en filmfestival i Italien hade räknat med att hon skulle brännmärka missförhållandena i hemlandet är nog så roande:
?Det är ännu inte så illa ställt med oss att vi har en premiärminister som äger sex tv-kanaler, alla förlag och distributionsföretag och alla bokhandlar. Och när jag åker i fängelse vet jag i alla fall att jag gör det. Jag vet att min kropp fysiskt sätts i fängelse. Det är inte så att mina tankar har indoktrinerats så till den grad att jag tror att jag är fri fast jag inte är det.?

Svaret är kvickt, men också typiskt för Arundhati Roys intellektuella position. Hon vänder gärna på perspektivet. Hon blir en konsekvent uttolkare av en erfarenhet underifrån, både socialt, ekonomiskt och geografiskt. Genom henne kan subalternen tala, för att anknyta till en central studie av Gayatri Chakravorty Spivak, även om hennes sätt att ge subalternen röst ibland får väl programmatisk prägel.
Trots den programmatiska risken är Arundhati Roy oftast väsentlig, när hon talar om indiska erfarenheter. Hon har skrivit mycket om de vanvettiga dammbyggena i Narmadadalen (till exempel i ?Priset för att leva?), och hon återkommer ständigt till den förbannelse som den hinduiska nationalismen (?hindufascismen?) utgör för det moderna Indien.
I samtalen med Barsamian pekar hon också skarpsinnigt på varför hon inte ?säger sanningen till makten?, en klyscha som ofta används om debattörer som analyserar politiken från den oberoende vänsterposition som även Arundhati Roy intar. Makten vet vad den gör, inskärper hon. De som
bygger dammarna och fördriver urbefolkningen vet precis vad de gör. Mutkolvarna vet hur mycket de får. Det behövs med andra ord inga etikkommissioner, det handlar ?bara? om att utkräva ansvar.

Tyvärr blir Arundhati Roy mindre väsentlig, när hon diskuterar global politik och globaliseringens förbannelser. Då ägnar hon sig åt samma konspirationstänkande som de ad nauseam apostroferade Noam Chomsky och Michael Moore (att hon inte ser den senares förakt för rädslan i filmen ?Bowling for Colombine?, som hon refererar till flera gånger, är oroande). Att Naomi Klein skrivit ett meningslöst förord till boken blir på sätt och vis typiskt.
Det är också nog så talande att Arundhati Roy hemfaller åt politiska klyschor, när den annars så fäaktigt underdånige Barsamian påpekar att amerikanska företags placering av sina ?call centers? i Indien kan ha ett värde för de unga kvinnor som fått arbete hos dem. Arundhati Roy har inga bra argument för att det skulle vara bättre att vara arbetslös. Svaret blir därefter, en
uppvisning i ett testuggeri, som kan va