Länge var Barbro Lindgrens kärlek till djur obesvarad.­ Inte ens sniglarna uppskattade ­hennes omsorger, ­fastän hon gav dem allt: ­kyrkor, ­bassänger, biografer och maskrosblad på fat.

Men nu, när hon är så gott som gammal, går det bättre.

På gården i Glömminge på Öland lever Barbro ­Lindgren med sina djur. Det är Mimmi (hund), ­Moster (katt), Elsa (Mosters systerdotter), tuppen Putte Kock, myskankan Sickan ­Carlsson och lite hönor.

Nere i strandskogen vimlar det av myror och ­spindlar, vårtbitare och sångsvanar.

Vardagstillvaron för dessa ­varelser - inklusive några ­fanatiska ­människor - visar sig, efter ingående ­studium, ­rymma allt från djupaste tragedi till den mest ­halsbrytande komedi.

De stora filosofiska frågorna bör inte ställas ­förrän dyngbaggarnas själsliv är ordentligt utforskat.

"Kvällsritualerna här i huset är som de alltid brukar vara (inte på italienska, det gäller bara tuppfamiljen).

Mimmi hoppar först upp i sängen. Sen lägger hon sig på rygg och viftar med alla sina ben. Då ska jag böja mig över henne och låta håret kittla hennes mage, medan jag några gånger säjer:

- Vad är det här för en liten uggla?

Då visar hon sina små tänder och sjunger en entonig sång bara för mig.

- Auuuuu Auuuuu Auuuuuu (fast vackrare)."