I detta 480-sidiga praktverk möter vi den pånyttfödda Arne Anka, poet och filosofisk torped, som föddes i ett badkar 1983 och under de trettio år som gått sedan dess blivit en av de mest kända tecknade seriefigurerna i Sverige. Att han har -åldrats och utvecklats under denna tid är inte konstigt. En -märklig detalj som han delar med änglar och profeter är att han har dött och återuppstått oräkneliga gånger likt en ”Misslyckandets -Messias”. Arne Ankas fader Charlie Christensen skriver i för-ordet till dessa samlade serier av honom:
”Första gången han dog var våren 1985. Jag hade tröttnat på att inte få betalt av tidningen den då publicerades i. Klart de hade taskig ekonomi, men min var ännu sämre. Sen kom Metallarbetaren med ett erbjudande jag inte kunde motstå. Ankan återuppstod och blommade i yster oskuld tills Walt Disneys svenska advokater vred sitt legala anlete i Arnes riktning. Det blev plastik-operation och en givande del av en utvecklingshistoria, eftersom detta skedde samtidigt som Salman Rushdie fick sin dödsfattwa av mullorna i Iran och parallellerna kunde dras till en närmast poetisk spets. Detta löstes när jag i januari 1990 gick till Buttericks och köpte den anknäbb av plast som Arne alltjämt bär, och som fortfarande kan lyftas i händelse av rättegång. Idag kan näbben betraktas på Lasse Åbergs museum i Bålsta. Nu har det gått nästan tio år sedan Arnes senaste återkomst, och hela tiden har han bara fått mer material att näbba om.”

2006 utkom boken Återuppståndelsen, som inleddes med utrikes-korrespondenten Konrad K. Han överlevde i sammanlagt tolv sidor innan Arne Anka plötsligt dök upp på en barstol bredvid honom och visade sig vara en betydligt mer slipad tolkare av världspolitiken.
Återuppståndelsen följdes av Manövrer i mörkret (2007), Ner med monarkin (2008) och Rapport från kriget (2010), dessa fyra album samlar vi nu i denna Jag Arne del två, som dessutom innehåller en del extramaterial och utförliga kommentarer över seriernas tillkomst.