Avbrott. Pocket.

MånPocket 1996. Pocket, 262 sidor.

Mycket gott skick. I Hans Alfredsons samling av berättelser bjuds vi på historier i varierande stämninglägen och format. Här finns det mesta: ombonat gemyt, våld, rackartyg och besynnerligheter. Men här finns också eftersinnande allvar i den frodiga berättarglädjen. Och inte minst det riktig, riktigt rysliga... Hans Alfredsons röst känns mycket väl igen i berättelserna men i det välbekanta lurar ständigt överraskningar som ingen väntat sig! Avbrott är en novellsamling av Hans Alfredson. Jag tror att det varit lätt för många av oss som växt upp i ett post-Hasseåtage-samhälle att endast förknippa Hasse Alfredson med lustiga gubbar och sketcher. När vi gör det, begår vi emellertid ett misstag. Hans Alfredson är förutom sina komiska talanger även en skicklig författare, som inte är främmande för att skriva kolsvarta berättelser. Det ger han prov på i samlingen Avbrott. Avbrott består av totalt 13 noveller. De första sju texterna härstammar från ett danskt projekt som Alfredson deltog i, där tanken var att man skulle skapa en modern Decamerone, varvid ett antal danska författare och Alfredson från Sverige fick i uppdrag att skriva en samling skrönor, tänkta som berättade av ett antal personer i en båt på havet efter ett haveri på ett Barsebäck. Alfredsons Decameroneberättelser finns med i Avbrott. Med finns även några texter under rubriken "Dialoger i blandade ämnen", där Alfredson utforskar de litterära möjligheterna med dialogformen. Avslutningsvis finns en längre novell med, "Blod att dricka", ställd under rubriken "En gotisk historia". * * * Berättelserna är samtliga mycket bra, märkta av en stor berättarglädje och en stor skicklighet i att hantera språket. En av mina favoritberättelser är dialogen "Utdrag ur Erik Permborns samlade telefonsamtal". Den består av ett antal telefonsamtal som Erik Permborn under många år gör med sin far, Arne Persson. På ett effektivt sätt, och medelst uteslutande dialog, gestaltar Alfredson en trasig, men nog inte särskilt ovanlig, typ av relation mellan far och son. Man ser (eller snarare hör) distansen mellan dem, man märker hur åldrandet först märker fadern, och med tiden även sonen. Man hör hur sonens primära syfte med att ringa alltid verkar vara att be sin far om något... inte bara att hålla en relation vid liv. * * * Den längsta novellen, "Blod att dricka" är en märklig text. Alfredson bereder historien, för oss in i den, och för den mot sin upplösning, när han plötsligt träder fram som berättare, något distanserar läsaren från själva sagoförloppet, och kommenterar sin egen berättelse. Utan inbrytandet hade berättelsen varit en bra historia om religiös fanatism. Med inbrytandet blir berättelsen en bra ? men märklig, kanske experimentell ? historia om religiös fanatism... * * * Hans Alfredson skriver i sitt företal: "Ända sedan jag var liten har jag älskat att berätta ? för mig själv mest, men även för andra. Och denna kärlek har jag burit med mig hela livet." Det märks. I Avb