Sånt man säger
Norstedts 2009. Inbunden med skyddsomslag, 312 sidor, 479 gram.
Nära nyskick.
Ödesmättnad behöver inte alltid ackompanjeras av pukor och valthorn, mörka skyar och fradgande hav. Ödet kan knacka på i form av en trulig tonårig systerson, fullastad med tv-spel och korkad självtillräcklighet.
Helena von Zweigbergks nya roman vrålar av helt vanlig samtid. Berättaren heter Susanne, är 53 år och har lämnat den trygge man vars särkull aldrig accepterat henne, för att i stället flytta ut till en stuga på landet i sällskap med tystnaden och ett avgångsvederlag från det jobb som inte längre behöver henne.
Och så ? mitt i testunden och tystnaden ? ringer hennes egocentriska lillasyster för att berätta att hon än en gång har hamnat i ekonomisk knipa och nu tänker lämna sin femtonårige son i Susannes vård till dess att det ordnat upp sig.
För andra gången på kort tid rasar Susannes liv. Men hon ställer upp och låter sitt välordnade eremitage invaderas av människans värsta fiende: en tonåring.
Ett socialrealistiskt vardagsdrama vecklar sakta ut sig. von Zweigbergk är utomordentligt skicklig på att gestalta personligheter av det slag man känner igen så väl för att man själv har stött på dem; på samma gång så lätta att genomskåda och så hopplösa att beskriva i ord.
Susannes syster Louise till exempel. Finns det något ord för en människa som är fulländat självupptagen och instinktivt manipulativ, som skryter om sitt autentiska och fria liv och i nästa andetag kräver att andra skall reda ut de katastrofer som denna livsform kommer att medföra?
Alla har någon gång träffat en Louise. Det är hon som ideligen lånar pengar och kräver att du skall ställa upp med både det ena och det andra ? för att när tillfälle gives fördöma och håna din präktighet och ditt ofria liv. När kassan sinar kommer hon med sina doftljus igen.
Helena von Zweigbergk skildrar lyhört konfrontationen mellan de två systrarna på ett sätt som får det att klia av obehag. Man vet hela tiden vartåt det barkar, för den här sortens sedelärande, socialrealistiska romaner strävar alltid efter ett slut som somliga skulle kalla för lyckligt och andra för uppgivet martyrskap.
Jonas Thente
jonas.thente@dn.se
Förlagsfakta
- ISBN
- 9789113019918
- Titel
- Sånt man bara säger
- Författare
- Zweigbergk, Helena von
- Förlag
- Norstedts
- Utgivningsår
- 2009
- Omfång
- 312 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 144 x 215 mm Ryggbredd 23 mm
- Vikt
- 468 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- En roman om familjerelationer och lojalitet. Om ett ofrivilligt möte mellan en femtioårig kvinna och en ung pojke som båda har vänt livet ryggen. Och hur det där livet tränger sig på och tvingar oss att ta reda på vad som verkligen spelar roll i den här världen.
Susanne har tagit en time out. Hon har dragit sig undan livet, alla de vardagliga sammanhangen och kraven. Nu vill hon ha tid bara för sig själv, bara vara med sig själv. Hon har längtat efter det, rofylldheten i stugan, att skapa något som bara är hennes. Hon har lämnat allt. Det hände ganska plötsligt. När hon förlorar sitt chefsjobb och erbjuds ett ettårigt avgångsvederlag bestämmer hon sig för att göra det hon drömt om länge, packar väskan, slänger mobiltelefonen och tar bilen till sitt torp på landet.
Hon lämnar jobb, ett kärlekslöst praktiskt familjeliv med man och tre bonusbarn. Hon har alltid varit den duktiga, den som anpassar sig och inte bråkar. Hon har också varit mycket ensam i sitt tidigare liv. Nu ska hon vara själv på sina egna premisser.
Men fristen från omvärlden blir kortvarig. Hennes syster Louise ringer en tidig morgon. Det kan bara betyda problem. Hennes syster betyder alltid problem. De är varandras motsatser. Som två sidor av ett mynt. Men de är systrar, i ett och samma blodomlopp.
Louise ber Susanne att ta hand om sin femtonårige son Jonas. Hon måste, för de ska vräkas, berättar Louise. Det ska bara handla om en kort tid. Medan Louise får ordning på sina skulder och sitt röriga liv.
Så möts de. Varken Jonas eller Susanne vill ha varandras sällskap, men de har inget val. Jonas är en blek och trulig tonåring. Misstänksam och avståndstagande. Han har inte bett om det här. Det har inte Susanne heller, men hon måste återigen vara den duktiga och ansvarstagande vuxna. Men Susanne är inte längre säker på att hon varken kan eller vill det. Och Jonas var en gång en kär systerson som hon satt barnvakt åt och gullade med. Hur mår han egentligen, och varför går han inte i skolan?
Så småningom börjar Susanne inse att saker och ting inte är vad de verkar vara. Vad händer i Louises liv, egentligen? Är det som Louise säger, eller har hon andra, hemliga planer?
