Från 1925 och framåt tilltar Hjalmar Bergmans alkoholmissbruk och de nattliga eskapaderna ökar i antal. Än en gång försöker han frigöra sig från hustrun, men de förblir bundna till varandra. Han söker sig allt oftare till Berlin och det hektiska nöjeslivet där. Ändå fortsätter han oförtrutet att skriva och produktionstakten är nästan lika hög som tidigare. Nu tillkommer Flickan i frack, Jonas och Helen och den underskattade Lotten Brenners ferier. Med Swedenhielms får han sin största framgång på teaterscenen. Hans sista roman blir Clownen Jac, som formar sig till ett litterärt testamente. I ett brev till Tor Bonnier 1925 säger sig Bergman ha börjat en ny avdelning i sitt författarskap: ”Jag räknar med att ha cirka tio år kvar (kanske lurar jag mig) och dem tänker jag ägna till att uppsöka och beskriva vad som är värdefullt i livet. Jag har inte stort annat att göra.” Och en vidareutveckling av tankegången följer i en novell från samma år, där han mot samhällets och människans snikenhet och grymhet ställer diktandet som ”ett försök att fastslå, vad som är värdefullt och vad som icke är värdefullt. Därför sysslar dikten så ofta med till synes obetydliga ting, sådana som en svalas flykt, en fjärils vingar, ett barns leende, mjukheten i en smekning. [---] Utan denna syn är Paradiset förlorat.” På nyårsdagen 1931 dör Bergman ensam i Berlin av ett slaganfall. Redaktör för den fjärde och sista delen av Hjalmar Bergmans brev är Kerstin Dahlbäck, Bergmanspecialist och professor emerita.