Marcoeffekten

Albert Bonniers 2013. Inbunden, gallrad biblioteksbok, 481 sidor, 700 gram. Snedläst. Gott skick förutom ett par sidor,som varit lösa men limmats. Den femte delen av danske deckarförfattaren Jussi Adler-Olsens serie om Carl Mørck och hans Avdelning Q inom Köpenhamnspolisen har nu kommit i svensk översättning. Boken heter ?Marcoeffekten?, och trots att det är den första jag läser och därför inte hänger med på alla anspelningarna till tidigare fall, så är det bara att kapitulera. Detta är helt enkelt riktigt bra kriminallitteratur.

I handlingens centrum står den unge pojken Marco som, liksom resten av sin familj, lever i ständig skräck för farbrodern och klanledaren Zola. Han är tyrannen som med hot, våld och oinskränkt makt styr och ställer över gruppens mångförgrenade och mestadels kriminella aktiviteter. Fasaden utgörs av omfattande tiggarverksamhet i kvarteren runt Rådhuspladsen, men till bilden hör också ficktjuveri, villainbrott och, skall det visa sig, långt värre sysslor. Av en slump får Marco reda på att klanen mördat en man. Marco hotas av lemlästning, och hans enda chans är att bryta med familjen och fly från Zola. Parallellt med detta får poliserna i Avdelning Q nys på ett potentiellt bedrägeri i ett danskt biståndsprojekt i Afrika. Ju mer de nystar, desto högre upp i statsapparaten och det finansiella etablissemanget verkar ansvaret ligga. Och när en ung okänd pojke på flykt (Marco) börjar förse polisen med ledtrådar förstår man att allt hänger ihop. Som sig bör i en riktig konspirationshistoria.

Adler-O lsens styrka ligger inte i första hand i språket, det är relativt konventionellt och genrebundet. Kvaliteterna finns i stället i intrigen och personteckningen. Storyn är riktigt komplicerad utan att bli oöverskådlig, och spänningen byggs upp ytterst metodiskt. Karaktärerna är också vasst skildrade. Inte för att det rör sig om några psykologiska bråddjup, men Adler-Olsen har hittat den exakt rätta balansen mellan trovärdighet och en viss ironisk överdrift. De stora skurkarna är förvisso onda, men också lite skrattretande ömkliga mitt i all gränslös girighet. Huvudpersonen Mørck är förvisso en sargad hjälte vi känner väl igen från den skandinaviska deckaren. Han är butter, misstror polisledningen, och har det inte lätt med kvinnorna. Men under den hårdkokta jargongen, som här är ovanligt lyckad och ofta mycket humoristisk, finns det också en sårbarhet som skrivs fram på ett faktiskt riktigt gripande sätt.



Magnus Persson

litteratur@svd.se