Jungfrun i det gröna

Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 1947. 248 sidor.

Nära nyskick. Det finns en blomma som folkpoesin smekt särskilt ömt genom att kalla henne Jungfrun i det gröna. Det är en enkel blekblå blomma. Hon växer inte vilt häruppe. När knoppen brister
blottas fem långa pistiller. De står vuxna direkt ur kronans
hjärta. Omkring dessa högväxta kvinnor trängs en hop ståndardvärgar som endast når ett kort stycke ovanför fållen på pistillernas gröna kjol. Medan andra blommor runt omkring henne får uppleva befruktningens glädje och meningsfullhet, händer ingenting här. Obefruktade står pistillerna och lyfter sin höga stolta kropp... om de ynkligt små ståndarna inte duger att nå upp till dem och fullgöra vad de är till för - nå det är deras ensak.

Sakta, nästan omärkligt börjar dramat fördjupas. - Jungfrun övervinner sin kvinnliga hämning. Som på en gemensam signal bryter pistillerna sönder motstånder. De kastar sig bakåt som en fembågad fonränstråle. Allt djupare och djupare böjer de sig. De ger inte upp förrän deras kön fångat ståndarpollenets guldstoff.

Så berättar Astrid, för sig själv. Hon befinner sig i den begynnande medelåldern. Sedan tolv år tillbaka är hon gift med Sören, folkhögskolerektor. Deras äktenskap är barnlöst. Hon vet att det kommer att förbli det, Sören är hennes barn. Men med en sista, halvt desperat gest vänder hon sig mot Stig, en av eleverna på skolan, som skulle kunna skänka henne det barn hon önskar...
Men också Sören längtar efter förnyelse från en nedsliten tillvaro, ett nedsuttet äktenskap. Hans lösning är den unga Maud, flickan med skådespelardrömmar som ljugit sig bort från en alltför obehaglig verklighet.
Jungfrun i det gröna är ingen "svår" Ahlin, tvärtom är det en av hans lättillgängligaste böcker.