Falsk hand med döden

Inbundna böcker. Förlaget Orda AB. 1 uppl. 2014. 287 sidor.

Bilarnas
registreringsnummer antog bokstavskombinationer som var varianter på hans egna
initialer. Ibland var det klockrent med samtliga tre begynnelsebokstäverna
inprickade, annars mer som anagram, men problemet var att han såg dem hela
tiden, flera gånger om dagen. Det var som att hjärnan var på upplösning och
kickade igång bilder som kanske inte ens fanns.

Allting
hade börjat på ishockeyarenan i Gävle. Han hade löst in sig för att skaka av en
förföljare och tagit sin tillflykt till trängseln på ståplatsläktaren, men
efter en stund drabbades han av ett annat sorts obehag: En bit bort på läktaren
i, halvcirkeln bakom målburen, fick han se en skymt av ett märkligt ansikte, en
syn som både var surrealistisk och orimlig.

Ett år senare försvinner en utländsk
hantverkare i en by utanför Hudiksvall. Hantverkaren ska bygga en
trädgårdskompost för svarta pengar, men efter att ha lämnat av virke och
verktyg finns inga spår kvar. Inte mer än den gamla Toyota-bilen som står övergiven
efter byvägen. Hantverkarens identitet är okänd och signalementen är vaga och
kriminalpoliserna Sofia Berger och Ludde Markh kopplas in på ett fall som i
förstone verkar olösligt, utan uppslag, och som borde arkiveras så fort som
möjligt, men som snart exploderar – i ett dubbelspel med döden.  Deckarkrönika / Bengt Eriksson Det är stämningen. Och människorna. Och
miljön. Eller låt säga kynnet. Ett speciellt kynne, som präglar Leif Woxlins
polisromaner och som jag fascinerats av ända sen han för  tio år sen gav
ut debutromanen ”Dödligt mönster”.     Och jag är inte
heller ensam om känna så. Citat från Sydsvenskans deckarkritiker Bo Lundin:
”Onekligen har Woxlin mutat in ett hittills okänt område.”     Nu står det
”Norrlandsdeckare” på omslagen, förut har böckerna kallats ”Hälsingedeckare”.
De får mig att tänka på den svenska deckarutgivningens ”Norrlandstradition”,
representerad av till exempel Nils Hövenmark, Åsa Larsson, Bo R. Holmberg och
Emma Vall, för att börja uppifrån Jokkmokk och gå neråt. (Kanske ska Kerstin
Ekman också räknas hit.)     Fast mest
påminner nog böckerna om den polisserie som Gösta Unefäldt fortfarande skriver
om poliserna i Strömstad. Både Woxlin och Unefäldts polisromaner kan också
kallas landsortsdeckare. De skildrar livet och kriminaliteten på landsbygden, i
den lilla staden. Men ändå: miljöerna, människorna och stämningarna – alltså kynnena – är helt olika.     ”Här finns inga
statliga verk värda namnet, ingen högskola och förutom skogsindustrin inga
storbolag. I alla tider har man fått klara sig själv, med småbruk och
småföretagande”, svarar Leif Woxlin när jag mejlar och ber honom beskriva
”hälsingekynnet”.     Hälsingland är
ett landskap som satts ”offside”, menar Woxlin. Detta har fött ”ett folktrots
med misstro mot såväl EU som Stockholm och Gävle” (länets residensstad).    
Kriminalinspektör Sofia Berger, en av romanpoliserna och ”delboska” (= bosatt i
Delsbo), är en typisk ”ursprungshälsing”. Hon spelar ”förstås fiol på fritiden
och tar inte gärna order från någon.” Woxlin tillägger: ”Självklart närmar jag
mig generaliseringar och ren mytbildning, men det gör ingenting – tvärtom vill jag spinna vidare och
förstärka allt detta.”     Men jag
tog fel om förebilderna. Leif Woxlin nämner klassiska svenska deckarförfattare
som H-K Rönblom och Maria Lang, också Leif G.W. Perssons ”lite tunnare”
80-talsböcker gillar han. Och – ”utanför deckarspåret” – Ivar Lo Johansson.     Han hade
skrivit kåserier och var ”deckarälskare”. Nu ville han ”testa att överföra
kåserikonceptet till en deckarserie”. Men varför blev det just polisromaner?      Det
berodde på att han ”var intresserad av organisationsteori”, svarar Woxlin, ”av
formella och informella strukturer på arbetsplatser”. Då måste han skriva
polisromaner. ”Det hade liksom inte blivit några slitningar kring befälsordning
och inga karriärkonflikter om jag berättat om en loner – en ensam privatdeckare.”    
Kriminalkommisarie Johan Thule, chef för polisstationen i Hudiksvall och ”en
katastrof i sin ledaroll”, är förresten hämtat rätt ur verkligheten. Kanske
inte som person men han ”representerar en företeelse som jag stött på i arbetslivet,
fast i min tappning extra tillskruvad”.     De hittills nio
polisromanerna utgår från Hudiksvall och utspelar sig på olika orter, den ena
mindre än den andra, i Hälsingland. På polisstationen finns också inspektörerna
Ludde Markh och Dan Persson, lätt cp-skadad, samt (i senare böcker)
”stafettpolisen” Bodaström, tillförordnad kommissarie. Något egenartade
allihop, födda i Hälsingland eller inte.     Mest
atmosfärrikt blir det när poliserna ger sig ut i Hälsingeskogarna. Som när
Sofia Berger i nya romanen ”Krypterad eld” får telefon om ett dödsfall ”under
oklara omständigheter”. Hon kör genom mörkret och ett allt tätare snöfall,
passerar Stocka och svänger in på skogsvägen, bara en smal ränna med höga
snövallar, till den avlägsna byn Holme.     Leif Woxlin:
”Jag tror det är enormt mycket häftigare att läsa om Harmånger än om
Södermalm.”     Fast livet
utanför Hälsingland, det kan både vara historiskt och nutida, sipprar också in
i utredningarna. ”Krypterad eld” innehåller anknytningar till Wikileaks,
hemliga polisregister och svenska Stasi-spioner. Och inte minst till Isle of
Wight-festivalen 1969.     Det sistnämnda
bara råkade bli så. ”En utgåva av Bob Dylans senaste bootleg-album”, skriver
Woxlin i ett mejl, ”innehåller ju Dylans hela framträdande på denna milstolpe i
rockhistorien.” Leif Woxlins
”Norrlands/Hälsingedeckare”: Dödligt mönster (2003Sommarens hot (2005)Rum för mord (2006)Död på flygplatsen (2007)Mördaren gör intrång (2008)Döden på Dellen (2009)Föremål för mord (2010)Berget, vattnet, blodet (2011)Krypterad Eld (2013) Nya romanen gavs ut av Förlaget Orda i
Malmö och samma förlag har börjat återutge de föregående åtta titlarna
(tidigare utgivna av Leif Woxlins eget förlag Blommaberg) i pocket. Samtliga
finns som e-böcker. 

BENGT ERIKSSON / Kristianstadsbladet