Att det finns en rad kvinnliga poeter som använt sig av ironi med stor framgång i svensk lyrik, det vet alla som läst Anna Maria Lenngren, Sonja Åkesson eller Kristina Lugn. Här är hela historien om denna så starka och vitala tradition i svensk dikt: förklädnadens konst.

Vi har väl alla tragglat "Några ord til min k. Dotter, i fall jag hade någon" av Anna Maria Lenngren i gymnasiet, men det är inte säkert att vi begripit om hon har menat allvar med vad hon skrev. Vi kan trösta oss med att Lenngrens ironier gått de flesta litteraturhistoriker förbi.
Att förklara en ironi kan vara som att förklara ett skämt, själva vitsen går förlorad. Men samtidigt är just den ironiska förklädnaden, spelet mellan det allvarsamma och det löjliga, en så viktig ingrediens i svensk kvinnlig lyrik att man nästan kan tala om ett ironiskt huvudspår: från Anna Maria Lenngren, över Elsa Grave och Sonja Åkesson till Kristina Lugn. Och ett huvudspår som är oemotståndligt att följa.
Lars Elleström gör det med stor känslighet och beläsenhet i denna studie i ironin i den svenska kvinnliga lyriken. Han undersöker hur poeterna spelat med föreställningar om vad det äkta kvinnliga är genom tiderna, och hur man genom att förställa sig till ett lydigt våp kan visa hur befängda de föreställningarna är. Han undersöker skämtets natur, och gör det roligare att läsa efteråt.