Mirjam Bolles dagboksbrev från januari 1943 till juli 1944 skildrar med skrämmande saklighet Amsterdam under tyskarnas ockupation, den skräckfyllda tillvaro som Anne Frank och hennes familj undkom genom att gå under jorden.

Strax före krigsutbrottet emigrerade Leo Bolle, den unga Mirjams blivande make, till Palestina, och bokens
dagboksanteckningar är alla ställda till honom. Men breven skulle inte nå Leo förrän långt senare. Mirjam Bolle arbetade som sekreterare vid det i efterhand starkt kritiserade Judiska rådet, som bl.a. hade den sataniska uppgiften att välja ut vilka individer som skulle sändas vidare till tyskarnas koncentrationsläger.
Det var Judiska rådet som skickade arbetsordern till Anne Franks syster Margot, det som fick familjen Frank att gå under jorden sommaren 1942.
Arbetet vid Judiska rådet gav Mirjam en unik utsiktspunkt, och hon berättar lugnt och sakligt om hela ockupationsförloppet. Ständigt närvarande är skräcken för att bli deporterad och för de okända fasor man anade väntade i lägren. Och inte heller Mirjam lyckas undkomma – hennes familj skickas iväg, först till Westerbork, sedan till Bergen-Belsen. Breven från lägren blir ett sätt att hålla sig vid liv och ett försök att hålla mardrömmen på avstånd.
Men Mirjam Bolle hade en obeskrivlig tur. Hon var en av bara 222 holländska judar som utväxlades mot tyska medborgare under Förintelsen. Hon undkom med en hårsmån döden och sattes på ett tåg med destination Palestina och en återförening med Leo.