Den excentriske vetenskapsmannen Martial Canterel leder en grupp besökare genom sitt gods Locus Solus. På denna ensligt belägna plats får de bevittna en rad häpnadsväckande uppfinningar. En väderstyrd stensättningsjungfru lägger utdragna tänder till en avancerad mosaik. En rakad katt simmar omkring inuti en stor vätskefylld diamant där ett avhugget, förruttnande huvud väcks till liv. I en väldig fryshall utför människor samma kryptiska handlingar om och om igen. På en sörjande mans hjässa lösgör sig hårstråna för att dansa en makaber jig. Varje företeelse åtföljs av Canterels förklarande redogörelser för fenomenen — som bara tjänar till att för­djupa undren på Locus Solus.

Locus Solus publicerades ursprungligen 1914 och var Raymond Roussels andra roman. Här förenar Roussel en överrumplande färgsprakande fantasi med morbida visioner. Resultatet är ett av 1900-talslitteraturens märkligaste, mest fascinerande och magnetiskt tilldragande verk, på samma gång underligt lättillgängligt och ett intrikat berättarmaskineri. Roussels samtidigt inbjudande och undflyende världar har haft lika stor inverkan på surrealister som språkmaterialister, på Marcel Duchamp likväl som på Michel Foucault.

Raymond Roussel föddes 1877 i Paris och växte upp i en förmögen familj. Han debuterade som författare med den väldiga dikt­romanen La Doublure (1897). Roussel var övertygad om att boken skulle ge honom omedelbar berömmelse, men den möttes av tystnad.
Ett liknande öde drabbade Roussels andra böcker, som aldrig blev de stora publikframgångar han förväntade sig. I stället fick han desto mer entusiastiska anhängare i surrealisterna, som beundrade hans överväldigande fantasivärldar — särskilt i de två romanerna Impressions d’Afrique (1910) och Locus Solus (1914).
Roussel tog livet av sig 1933, utblottad efter många år av drogmissbruk och ständiga resor runt världen. Hans inflytande på äventyrslysten litteratur och konst har bara växt och ter sig idag närmast oöverskådligt.