-
Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina...
Inbunden bok. Roos & Tegner. 1 uppl. 2006. 153 sidor.
Nära nyskick. Skyddsomslag i mycket gott skick. Förlagsband, trådbunden. Rikt illustrerad.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9197614408
- Titel
- Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina favoritplatser
- Författare
- Roos, Anders
- Förlag
- Roos & Tegner
- Utgivningsår
- 2006
- Omfång
- 153 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 256 x 231 mm Ryggbredd 20 mm
- Vikt
- 910 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- FÖRORD AV PETTER KARLSSON. Lommas solnedgång är bäst i världen skriver Anna-Lena Brundin och tänk, jag som alltid trott att det var den utanför lilla byn Pater Noster, en timme norr om Kapstaden. Men hennes motivering övertygar mig: Den är bäst för att den är så nära. Så är det nog. Smultronställen kan ligga kvar ett helt liv i en skogsglänta, vid en strand, i en bergsskreva, till och med i ett blåshål av betong som i Sven Melanders lilla fina text om Malmö Stadion, men de följer oss också som en jolle i kölvattnet på en världsomseglare. Smultron är okynniga bär med kort livslängd och en storlek som inte ens borde räcka till att uppfylla ens en bråkdel av en modern människas krav på stimulans, kickar och allt vad vi nu så desperat söker efter. Men smaken kan sitta i ett helt liv. Klänger jag den branta stigen uppför Taffelberget så nog tänker jag på den där lilla knallen hemma vid sjön Välen i södra Östergötland där jag och min lillayster knöt fast gungans rep och tränade för att en dag bli bergsklättrare. I dag mäter knallen ungefär fyra meter över havet. Då var den 8 848. På kvällarna brukade jag smyga till mitt eget smultronställe med luftgeväret och skjuta prick på bilar. Jag inbillar mig att det under några år for runt en massa bilar i Ydre kommun med små, små bucklor i plåten. Som rullande durkslag ungefär. Eller stridsvagnar på väg mot en front som låg nånstans bakom bonden Franssons rödmålade lada. Jag var precis som Anna-Lena Brundin ett barn som hade lätt för att ge saker ett större värde än de nog egentligen hade. En kopparödla var en drake, en gubbe på moppe en förrymd brottsling och en klyfta mellan två kvinnobröst orsaken till dålig nattsömn i veckor. Och samtidigt... Är inte just detta den stora levnadsvisdomen? Att förmå uppskatta det lilla och nära? Att inte nödvändigtvis behöva fara till andra världsdelar för att finna tillvarons kärnpunkt? Inse att paradiset lika gärna kan ligga bakom Franssons lada. Eller i Lommas hamn. Eller varför inte på Malmö Stadion, strax bakom spelargången där vinden alltid biter som kallast? Det är därför det är en rätt fantastisk bok, det här. Jag tittar på de undersköna bilderna och läser om hur Ricky Bruch hämtar inspiration och kristaller i lavafälten utanför Höör och jag tänker: Herregud, det visste jag faktiskt inte om Ricky, att han är en sån ... romantiker! Eller att Eva Rydberg understundom tar sin Yamaha för att käka våfflor i Hillesgården. Eller att Pia Hansen har en arabhäst som v e t att han är vacker. Eller att Percy Nilsson är snäll mot Slätteröds frusna rådjur. Eller att det i vackra Arild fanns två herrar som kallades Bröderna Bajs och rullade skittunnor genom gatorna när Jan Boris-Möller var grabb. Eller så njuter jag helt enkelt bara av Jan Sigurds historia om den snälle tullaren på Ven som tittade i väskan, såg alla flaskorna och sa: Ja, ni är väl fler om´et. Så här borde alla turistböcker vara, tänker jag. Skit i klyschorna och de vackra orden. Placera svensken på den plätt där han trivs bäst, låt honom tala ur hjärtat och det finns inget bättre sätt att sälja en plats, ett landskap, ett land, jag lovar. En liten detalj berör mig mer än något annat: Att Sven Melander var bollpojke i en cupfinal mellan Glasgow Rangers och östtyska Vorwärts som avbröts av dimma och sen missade omspelet nästa dag eftersom han var tvungen att gå i skolan. Det är smultronställen i ett nötskal, tycker jag. På vattenytan dansar solkatterna, frömjölet och den ljusblå pojkdrömmen. Men lodar man i djupet, så finner man också en bitterljuv underström av melankoli och smärta. Smultronstället är livets gummisnodd, bottenplatta, ryggsäck, vad ni vill. Far jag så till världens ände så följer det med, drar, lockar, tynger och skaver en smula. Det är inte bara en bra känsla. Det ligger oro i det också. En känsla av att jag jagar en lycka som jag i teorin har ständig access till, men ideligen snillar bort, som koden till datorn eller nycklarna till motorcykeln. Inte förrän jag fyllt 35 vågade jag berätta för nån om luftgeväret på bergsknallen. Då hade det just stått en man vid namn Jackie Arklöv vid en liknande vägkant blott en mil bort och skjutit två poliser till döds. Där dog även mitt smultronställe en smula. Ondskan slet idyllen i bitar. Det kände som att bli våldtagen på nåt sätt. Senare skulle jag intervjua Arklöv i hans cell på Kumla och tala om den där dagen. Jag tror till och med han försökte be om ursäkt för att han förstört en dröm. Nu kunde jag ju inte längre sitta på min barndoms berg med samma känsla av oskuld och vördnad, konstaterade vi. Eller kan jag det? Är minnet av hur lillayster och jag klänger uppför Mount Everest som reser sig fyra eller 8 848 meter över havet, i själva verket så starkt att det förmår skjuta bort det där mörka, svarta och tragiska? Som en smak av smultron, ungefär. För hur jag än bedövar mina smaklökar med W Ø Larsens piptobak, så kan jag när som helst dra mig till minnes e x a k t hur det känns att ha bären på tungan. Väck mig halv fyra om natten och jag kan omedelbart sätta fingret på deras märkliga mix av sötma och strävhet. Lommas hamn är sig inte riktigt lik sen Anna-Lena Brundin var en liten flicka, inbillar jag mig. Strandlinjer förändras ständigt. Det byggs och grävs, slaktas och föds. Luften har fått ett dis den inte hade förr. Det är så mycket som vill skymma sikten i form av jobb, plikter och amorteringar. Vuxna och frustrerade står vi där på stranden, blinkar mot ljuset och söker desperat efter nåt välbekant och hemtamt. Sen sjunker solen i havet och allt blir som vanligt igen. - Petter Karlsson
Roos & Tegner 1 9197614408 -
Min plats i Skåne. Skånska profiler om sina f...
Inbunden bok. Roos & Tegner. 2013. 219 sidor.
Gott skick. Illustrerad. 4:o.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789186691387
- Titel
- Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina favoritplatser, Vol. 2
- Författare
- Roos, Anders
- Förlag
- Roos & Tegner
- Utgivningsår
- 2013
- Omfång
- 211 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 226 x 281 mm Ryggbredd 24 mm
- Vikt
- 1210 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- 2006 gav Roos & Tegnér ut boken Min plats i Skåne, som blev stor succé både bland läsare och kritiker. Nu är det hög tid att följa upp med Min plats i Skåne, volym två.
Genom fantastiska fotografier och personliga texter får vi följa med till 25 skånska profilers favoritplatser i detta spännande och mångskiftande landskap. De medverkande kommer från en rad skilda områden: idrott, politik, näringsliv, musik, litteratur, media, religion, med mera. På ett personligt och levande sätt berättar de var sin historia förknippad med den plats i Skåne de valt som sin. Här finns till exempel journalisten Per T. Ohlssons minnen från barndomens utflykter till Vombsjön. Jacques Werups musikaliska återblickar på Victoriateatern i Malmö. Tina Nordströms vandring i Ramlösa brunnspark. Olle Jönssons äventyr på Kiviks marknad. Kalle Linds funderingar över hemstaden Eslöv. Gudrun Schymans promenader längs stränderna på Österlen. Och mycket mer.
De vackra bilderna som ackompanjerar varje berättelse är tagna av Anders Roos.
Roos & Tegner 9789186691387 -
Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina...
Inbunden bok. Roos & Tegner. 1 uppl. 2006. 153 sidor.
Nära nyskick. Skyddsomslag i mycket gott skick. Helt och rent innanmäte.
Omslaget har några smärre blessyrer.
Varsamt studerat ex.
Skrymmande och liggande.Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789197614405
- Titel
- Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina favoritplatser
- Författare
- Roos, Anders
- Förlag
- Roos & Tegner
- Utgivningsår
- 2006
- Omfång
- 153 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 256 x 231 mm Ryggbredd 20 mm
- Vikt
- 910 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- FÖRORD AV PETTER KARLSSON. Lommas solnedgång är bäst i världen skriver Anna-Lena Brundin och tänk, jag som alltid trott att det var den utanför lilla byn Pater Noster, en timme norr om Kapstaden. Men hennes motivering övertygar mig: Den är bäst för att den är så nära. Så är det nog. Smultronställen kan ligga kvar ett helt liv i en skogsglänta, vid en strand, i en bergsskreva, till och med i ett blåshål av betong som i Sven Melanders lilla fina text om Malmö Stadion, men de följer oss också som en jolle i kölvattnet på en världsomseglare. Smultron är okynniga bär med kort livslängd och en storlek som inte ens borde räcka till att uppfylla ens en bråkdel av en modern människas krav på stimulans, kickar och allt vad vi nu så desperat söker efter. Men smaken kan sitta i ett helt liv. Klänger jag den branta stigen uppför Taffelberget så nog tänker jag på den där lilla knallen hemma vid sjön Välen i södra Östergötland där jag och min lillayster knöt fast gungans rep och tränade för att en dag bli bergsklättrare. I dag mäter knallen ungefär fyra meter över havet. Då var den 8 848. På kvällarna brukade jag smyga till mitt eget smultronställe med luftgeväret och skjuta prick på bilar. Jag inbillar mig att det under några år for runt en massa bilar i Ydre kommun med små, små bucklor i plåten. Som rullande durkslag ungefär. Eller stridsvagnar på väg mot en front som låg nånstans bakom bonden Franssons rödmålade lada. Jag var precis som Anna-Lena Brundin ett barn som hade lätt för att ge saker ett större värde än de nog egentligen hade. En kopparödla var en drake, en gubbe på moppe en förrymd brottsling och en klyfta mellan två kvinnobröst orsaken till dålig nattsömn i veckor. Och samtidigt... Är inte just detta den stora levnadsvisdomen? Att förmå uppskatta det lilla och nära? Att inte nödvändigtvis behöva fara till andra världsdelar för att finna tillvarons kärnpunkt? Inse att paradiset lika gärna kan ligga bakom Franssons lada. Eller i Lommas hamn. Eller varför inte på Malmö Stadion, strax bakom spelargången där vinden alltid biter som kallast? Det är därför det är en rätt fantastisk bok, det här. Jag tittar på de undersköna bilderna och läser om hur Ricky Bruch hämtar inspiration och kristaller i lavafälten utanför Höör och jag tänker: Herregud, det visste jag faktiskt inte om Ricky, att han är en sån ... romantiker! Eller att Eva Rydberg understundom tar sin Yamaha för att käka våfflor i Hillesgården. Eller att Pia Hansen har en arabhäst som v e t att han är vacker. Eller att Percy Nilsson är snäll mot Slätteröds frusna rådjur. Eller att det i vackra Arild fanns två herrar som kallades Bröderna Bajs och rullade skittunnor genom gatorna när Jan Boris-Möller var grabb. Eller så njuter jag helt enkelt bara av Jan Sigurds historia om den snälle tullaren på Ven som tittade i väskan, såg alla flaskorna och sa: Ja, ni är väl fler om´et. Så här borde alla turistböcker vara, tänker jag. Skit i klyschorna och de vackra orden. Placera svensken på den plätt där han trivs bäst, låt honom tala ur hjärtat och det finns inget bättre sätt att sälja en plats, ett landskap, ett land, jag lovar. En liten detalj berör mig mer än något annat: Att Sven Melander var bollpojke i en cupfinal mellan Glasgow Rangers och östtyska Vorwärts som avbröts av dimma och sen missade omspelet nästa dag eftersom han var tvungen att gå i skolan. Det är smultronställen i ett nötskal, tycker jag. På vattenytan dansar solkatterna, frömjölet och den ljusblå pojkdrömmen. Men lodar man i djupet, så finner man också en bitterljuv underström av melankoli och smärta. Smultronstället är livets gummisnodd, bottenplatta, ryggsäck, vad ni vill. Far jag så till världens ände så följer det med, drar, lockar, tynger och skaver en smula. Det är inte bara en bra känsla. Det ligger oro i det också. En känsla av att jag jagar en lycka som jag i teorin har ständig access till, men ideligen snillar bort, som koden till datorn eller nycklarna till motorcykeln. Inte förrän jag fyllt 35 vågade jag berätta för nån om luftgeväret på bergsknallen. Då hade det just stått en man vid namn Jackie Arklöv vid en liknande vägkant blott en mil bort och skjutit två poliser till döds. Där dog även mitt smultronställe en smula. Ondskan slet idyllen i bitar. Det kände som att bli våldtagen på nåt sätt. Senare skulle jag intervjua Arklöv i hans cell på Kumla och tala om den där dagen. Jag tror till och med han försökte be om ursäkt för att han förstört en dröm. Nu kunde jag ju inte längre sitta på min barndoms berg med samma känsla av oskuld och vördnad, konstaterade vi. Eller kan jag det? Är minnet av hur lillayster och jag klänger uppför Mount Everest som reser sig fyra eller 8 848 meter över havet, i själva verket så starkt att det förmår skjuta bort det där mörka, svarta och tragiska? Som en smak av smultron, ungefär. För hur jag än bedövar mina smaklökar med W Ø Larsens piptobak, så kan jag när som helst dra mig till minnes e x a k t hur det känns att ha bären på tungan. Väck mig halv fyra om natten och jag kan omedelbart sätta fingret på deras märkliga mix av sötma och strävhet. Lommas hamn är sig inte riktigt lik sen Anna-Lena Brundin var en liten flicka, inbillar jag mig. Strandlinjer förändras ständigt. Det byggs och grävs, slaktas och föds. Luften har fått ett dis den inte hade förr. Det är så mycket som vill skymma sikten i form av jobb, plikter och amorteringar. Vuxna och frustrerade står vi där på stranden, blinkar mot ljuset och söker desperat efter nåt välbekant och hemtamt. Sen sjunker solen i havet och allt blir som vanligt igen. - Petter Karlsson
Roos & Tegner 1 9789197614405 -
Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina...
Inbunden bok. Roos & Tegner. 1 uppl. 2006. 153 sidor.
Nära nyskick. Skyddsomslag i mycket gott skick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789197614405
- Titel
- Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina favoritplatser
- Författare
- Roos, Anders
- Förlag
- Roos & Tegner
- Utgivningsår
- 2006
- Omfång
- 153 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 256 x 231 mm Ryggbredd 20 mm
- Vikt
- 910 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- FÖRORD AV PETTER KARLSSON. Lommas solnedgång är bäst i världen skriver Anna-Lena Brundin och tänk, jag som alltid trott att det var den utanför lilla byn Pater Noster, en timme norr om Kapstaden. Men hennes motivering övertygar mig: Den är bäst för att den är så nära. Så är det nog. Smultronställen kan ligga kvar ett helt liv i en skogsglänta, vid en strand, i en bergsskreva, till och med i ett blåshål av betong som i Sven Melanders lilla fina text om Malmö Stadion, men de följer oss också som en jolle i kölvattnet på en världsomseglare. Smultron är okynniga bär med kort livslängd och en storlek som inte ens borde räcka till att uppfylla ens en bråkdel av en modern människas krav på stimulans, kickar och allt vad vi nu så desperat söker efter. Men smaken kan sitta i ett helt liv. Klänger jag den branta stigen uppför Taffelberget så nog tänker jag på den där lilla knallen hemma vid sjön Välen i södra Östergötland där jag och min lillayster knöt fast gungans rep och tränade för att en dag bli bergsklättrare. I dag mäter knallen ungefär fyra meter över havet. Då var den 8 848. På kvällarna brukade jag smyga till mitt eget smultronställe med luftgeväret och skjuta prick på bilar. Jag inbillar mig att det under några år for runt en massa bilar i Ydre kommun med små, små bucklor i plåten. Som rullande durkslag ungefär. Eller stridsvagnar på väg mot en front som låg nånstans bakom bonden Franssons rödmålade lada. Jag var precis som Anna-Lena Brundin ett barn som hade lätt för att ge saker ett större värde än de nog egentligen hade. En kopparödla var en drake, en gubbe på moppe en förrymd brottsling och en klyfta mellan två kvinnobröst orsaken till dålig nattsömn i veckor. Och samtidigt... Är inte just detta den stora levnadsvisdomen? Att förmå uppskatta det lilla och nära? Att inte nödvändigtvis behöva fara till andra världsdelar för att finna tillvarons kärnpunkt? Inse att paradiset lika gärna kan ligga bakom Franssons lada. Eller i Lommas hamn. Eller varför inte på Malmö Stadion, strax bakom spelargången där vinden alltid biter som kallast? Det är därför det är en rätt fantastisk bok, det här. Jag tittar på de undersköna bilderna och läser om hur Ricky Bruch hämtar inspiration och kristaller i lavafälten utanför Höör och jag tänker: Herregud, det visste jag faktiskt inte om Ricky, att han är en sån ... romantiker! Eller att Eva Rydberg understundom tar sin Yamaha för att käka våfflor i Hillesgården. Eller att Pia Hansen har en arabhäst som v e t att han är vacker. Eller att Percy Nilsson är snäll mot Slätteröds frusna rådjur. Eller att det i vackra Arild fanns två herrar som kallades Bröderna Bajs och rullade skittunnor genom gatorna när Jan Boris-Möller var grabb. Eller så njuter jag helt enkelt bara av Jan Sigurds historia om den snälle tullaren på Ven som tittade i väskan, såg alla flaskorna och sa: Ja, ni är väl fler om´et. Så här borde alla turistböcker vara, tänker jag. Skit i klyschorna och de vackra orden. Placera svensken på den plätt där han trivs bäst, låt honom tala ur hjärtat och det finns inget bättre sätt att sälja en plats, ett landskap, ett land, jag lovar. En liten detalj berör mig mer än något annat: Att Sven Melander var bollpojke i en cupfinal mellan Glasgow Rangers och östtyska Vorwärts som avbröts av dimma och sen missade omspelet nästa dag eftersom han var tvungen att gå i skolan. Det är smultronställen i ett nötskal, tycker jag. På vattenytan dansar solkatterna, frömjölet och den ljusblå pojkdrömmen. Men lodar man i djupet, så finner man också en bitterljuv underström av melankoli och smärta. Smultronstället är livets gummisnodd, bottenplatta, ryggsäck, vad ni vill. Far jag så till världens ände så följer det med, drar, lockar, tynger och skaver en smula. Det är inte bara en bra känsla. Det ligger oro i det också. En känsla av att jag jagar en lycka som jag i teorin har ständig access till, men ideligen snillar bort, som koden till datorn eller nycklarna till motorcykeln. Inte förrän jag fyllt 35 vågade jag berätta för nån om luftgeväret på bergsknallen. Då hade det just stått en man vid namn Jackie Arklöv vid en liknande vägkant blott en mil bort och skjutit två poliser till döds. Där dog även mitt smultronställe en smula. Ondskan slet idyllen i bitar. Det kände som att bli våldtagen på nåt sätt. Senare skulle jag intervjua Arklöv i hans cell på Kumla och tala om den där dagen. Jag tror till och med han försökte be om ursäkt för att han förstört en dröm. Nu kunde jag ju inte längre sitta på min barndoms berg med samma känsla av oskuld och vördnad, konstaterade vi. Eller kan jag det? Är minnet av hur lillayster och jag klänger uppför Mount Everest som reser sig fyra eller 8 848 meter över havet, i själva verket så starkt att det förmår skjuta bort det där mörka, svarta och tragiska? Som en smak av smultron, ungefär. För hur jag än bedövar mina smaklökar med W Ø Larsens piptobak, så kan jag när som helst dra mig till minnes e x a k t hur det känns att ha bären på tungan. Väck mig halv fyra om natten och jag kan omedelbart sätta fingret på deras märkliga mix av sötma och strävhet. Lommas hamn är sig inte riktigt lik sen Anna-Lena Brundin var en liten flicka, inbillar jag mig. Strandlinjer förändras ständigt. Det byggs och grävs, slaktas och föds. Luften har fått ett dis den inte hade förr. Det är så mycket som vill skymma sikten i form av jobb, plikter och amorteringar. Vuxna och frustrerade står vi där på stranden, blinkar mot ljuset och söker desperat efter nåt välbekant och hemtamt. Sen sjunker solen i havet och allt blir som vanligt igen. - Petter Karlsson
Roos & Tegner 1 9789197614405 -
Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina...
Inbunden bok. Roos & Tegner. 1 uppl. 2006. 156 sidor sidor.
Nyskick. Skyddsomslag i mycket gott skick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9197614408
- Titel
- Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina favoritplatser
- Författare
- Roos, Anders
- Förlag
- Roos & Tegner
- Utgivningsår
- 2006
- Omfång
- 153 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 256 x 231 mm Ryggbredd 20 mm
- Vikt
- 910 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- FÖRORD AV PETTER KARLSSON. Lommas solnedgång är bäst i världen skriver Anna-Lena Brundin och tänk, jag som alltid trott att det var den utanför lilla byn Pater Noster, en timme norr om Kapstaden. Men hennes motivering övertygar mig: Den är bäst för att den är så nära. Så är det nog. Smultronställen kan ligga kvar ett helt liv i en skogsglänta, vid en strand, i en bergsskreva, till och med i ett blåshål av betong som i Sven Melanders lilla fina text om Malmö Stadion, men de följer oss också som en jolle i kölvattnet på en världsomseglare. Smultron är okynniga bär med kort livslängd och en storlek som inte ens borde räcka till att uppfylla ens en bråkdel av en modern människas krav på stimulans, kickar och allt vad vi nu så desperat söker efter. Men smaken kan sitta i ett helt liv. Klänger jag den branta stigen uppför Taffelberget så nog tänker jag på den där lilla knallen hemma vid sjön Välen i södra Östergötland där jag och min lillayster knöt fast gungans rep och tränade för att en dag bli bergsklättrare. I dag mäter knallen ungefär fyra meter över havet. Då var den 8 848. På kvällarna brukade jag smyga till mitt eget smultronställe med luftgeväret och skjuta prick på bilar. Jag inbillar mig att det under några år for runt en massa bilar i Ydre kommun med små, små bucklor i plåten. Som rullande durkslag ungefär. Eller stridsvagnar på väg mot en front som låg nånstans bakom bonden Franssons rödmålade lada. Jag var precis som Anna-Lena Brundin ett barn som hade lätt för att ge saker ett större värde än de nog egentligen hade. En kopparödla var en drake, en gubbe på moppe en förrymd brottsling och en klyfta mellan två kvinnobröst orsaken till dålig nattsömn i veckor. Och samtidigt... Är inte just detta den stora levnadsvisdomen? Att förmå uppskatta det lilla och nära? Att inte nödvändigtvis behöva fara till andra världsdelar för att finna tillvarons kärnpunkt? Inse att paradiset lika gärna kan ligga bakom Franssons lada. Eller i Lommas hamn. Eller varför inte på Malmö Stadion, strax bakom spelargången där vinden alltid biter som kallast? Det är därför det är en rätt fantastisk bok, det här. Jag tittar på de undersköna bilderna och läser om hur Ricky Bruch hämtar inspiration och kristaller i lavafälten utanför Höör och jag tänker: Herregud, det visste jag faktiskt inte om Ricky, att han är en sån ... romantiker! Eller att Eva Rydberg understundom tar sin Yamaha för att käka våfflor i Hillesgården. Eller att Pia Hansen har en arabhäst som v e t att han är vacker. Eller att Percy Nilsson är snäll mot Slätteröds frusna rådjur. Eller att det i vackra Arild fanns två herrar som kallades Bröderna Bajs och rullade skittunnor genom gatorna när Jan Boris-Möller var grabb. Eller så njuter jag helt enkelt bara av Jan Sigurds historia om den snälle tullaren på Ven som tittade i väskan, såg alla flaskorna och sa: Ja, ni är väl fler om´et. Så här borde alla turistböcker vara, tänker jag. Skit i klyschorna och de vackra orden. Placera svensken på den plätt där han trivs bäst, låt honom tala ur hjärtat och det finns inget bättre sätt att sälja en plats, ett landskap, ett land, jag lovar. En liten detalj berör mig mer än något annat: Att Sven Melander var bollpojke i en cupfinal mellan Glasgow Rangers och östtyska Vorwärts som avbröts av dimma och sen missade omspelet nästa dag eftersom han var tvungen att gå i skolan. Det är smultronställen i ett nötskal, tycker jag. På vattenytan dansar solkatterna, frömjölet och den ljusblå pojkdrömmen. Men lodar man i djupet, så finner man också en bitterljuv underström av melankoli och smärta. Smultronstället är livets gummisnodd, bottenplatta, ryggsäck, vad ni vill. Far jag så till världens ände så följer det med, drar, lockar, tynger och skaver en smula. Det är inte bara en bra känsla. Det ligger oro i det också. En känsla av att jag jagar en lycka som jag i teorin har ständig access till, men ideligen snillar bort, som koden till datorn eller nycklarna till motorcykeln. Inte förrän jag fyllt 35 vågade jag berätta för nån om luftgeväret på bergsknallen. Då hade det just stått en man vid namn Jackie Arklöv vid en liknande vägkant blott en mil bort och skjutit två poliser till döds. Där dog även mitt smultronställe en smula. Ondskan slet idyllen i bitar. Det kände som att bli våldtagen på nåt sätt. Senare skulle jag intervjua Arklöv i hans cell på Kumla och tala om den där dagen. Jag tror till och med han försökte be om ursäkt för att han förstört en dröm. Nu kunde jag ju inte längre sitta på min barndoms berg med samma känsla av oskuld och vördnad, konstaterade vi. Eller kan jag det? Är minnet av hur lillayster och jag klänger uppför Mount Everest som reser sig fyra eller 8 848 meter över havet, i själva verket så starkt att det förmår skjuta bort det där mörka, svarta och tragiska? Som en smak av smultron, ungefär. För hur jag än bedövar mina smaklökar med W Ø Larsens piptobak, så kan jag när som helst dra mig till minnes e x a k t hur det känns att ha bären på tungan. Väck mig halv fyra om natten och jag kan omedelbart sätta fingret på deras märkliga mix av sötma och strävhet. Lommas hamn är sig inte riktigt lik sen Anna-Lena Brundin var en liten flicka, inbillar jag mig. Strandlinjer förändras ständigt. Det byggs och grävs, slaktas och föds. Luften har fått ett dis den inte hade förr. Det är så mycket som vill skymma sikten i form av jobb, plikter och amorteringar. Vuxna och frustrerade står vi där på stranden, blinkar mot ljuset och söker desperat efter nåt välbekant och hemtamt. Sen sjunker solen i havet och allt blir som vanligt igen. - Petter Karlsson
Roos & Tegner 1 9197614408 -
Min plats i Skåne - Skånska profiler om sina...
Inbunden bok. Roos & Tegner. 1:a uppl. 2006. Inbunden.
Mycket gott skick. Skyddsomslag finns i gott skick. Namn på insidan av pärmen..
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9197614408
- Titel
- Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina favoritplatser
- Författare
- Roos, Anders
- Förlag
- Roos & Tegner
- Utgivningsår
- 2006
- Omfång
- 153 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 256 x 231 mm Ryggbredd 20 mm
- Vikt
- 910 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- FÖRORD AV PETTER KARLSSON. Lommas solnedgång är bäst i världen skriver Anna-Lena Brundin och tänk, jag som alltid trott att det var den utanför lilla byn Pater Noster, en timme norr om Kapstaden. Men hennes motivering övertygar mig: Den är bäst för att den är så nära. Så är det nog. Smultronställen kan ligga kvar ett helt liv i en skogsglänta, vid en strand, i en bergsskreva, till och med i ett blåshål av betong som i Sven Melanders lilla fina text om Malmö Stadion, men de följer oss också som en jolle i kölvattnet på en världsomseglare. Smultron är okynniga bär med kort livslängd och en storlek som inte ens borde räcka till att uppfylla ens en bråkdel av en modern människas krav på stimulans, kickar och allt vad vi nu så desperat söker efter. Men smaken kan sitta i ett helt liv. Klänger jag den branta stigen uppför Taffelberget så nog tänker jag på den där lilla knallen hemma vid sjön Välen i södra Östergötland där jag och min lillayster knöt fast gungans rep och tränade för att en dag bli bergsklättrare. I dag mäter knallen ungefär fyra meter över havet. Då var den 8 848. På kvällarna brukade jag smyga till mitt eget smultronställe med luftgeväret och skjuta prick på bilar. Jag inbillar mig att det under några år for runt en massa bilar i Ydre kommun med små, små bucklor i plåten. Som rullande durkslag ungefär. Eller stridsvagnar på väg mot en front som låg nånstans bakom bonden Franssons rödmålade lada. Jag var precis som Anna-Lena Brundin ett barn som hade lätt för att ge saker ett större värde än de nog egentligen hade. En kopparödla var en drake, en gubbe på moppe en förrymd brottsling och en klyfta mellan två kvinnobröst orsaken till dålig nattsömn i veckor. Och samtidigt... Är inte just detta den stora levnadsvisdomen? Att förmå uppskatta det lilla och nära? Att inte nödvändigtvis behöva fara till andra världsdelar för att finna tillvarons kärnpunkt? Inse att paradiset lika gärna kan ligga bakom Franssons lada. Eller i Lommas hamn. Eller varför inte på Malmö Stadion, strax bakom spelargången där vinden alltid biter som kallast? Det är därför det är en rätt fantastisk bok, det här. Jag tittar på de undersköna bilderna och läser om hur Ricky Bruch hämtar inspiration och kristaller i lavafälten utanför Höör och jag tänker: Herregud, det visste jag faktiskt inte om Ricky, att han är en sån ... romantiker! Eller att Eva Rydberg understundom tar sin Yamaha för att käka våfflor i Hillesgården. Eller att Pia Hansen har en arabhäst som v e t att han är vacker. Eller att Percy Nilsson är snäll mot Slätteröds frusna rådjur. Eller att det i vackra Arild fanns två herrar som kallades Bröderna Bajs och rullade skittunnor genom gatorna när Jan Boris-Möller var grabb. Eller så njuter jag helt enkelt bara av Jan Sigurds historia om den snälle tullaren på Ven som tittade i väskan, såg alla flaskorna och sa: Ja, ni är väl fler om´et. Så här borde alla turistböcker vara, tänker jag. Skit i klyschorna och de vackra orden. Placera svensken på den plätt där han trivs bäst, låt honom tala ur hjärtat och det finns inget bättre sätt att sälja en plats, ett landskap, ett land, jag lovar. En liten detalj berör mig mer än något annat: Att Sven Melander var bollpojke i en cupfinal mellan Glasgow Rangers och östtyska Vorwärts som avbröts av dimma och sen missade omspelet nästa dag eftersom han var tvungen att gå i skolan. Det är smultronställen i ett nötskal, tycker jag. På vattenytan dansar solkatterna, frömjölet och den ljusblå pojkdrömmen. Men lodar man i djupet, så finner man också en bitterljuv underström av melankoli och smärta. Smultronstället är livets gummisnodd, bottenplatta, ryggsäck, vad ni vill. Far jag så till världens ände så följer det med, drar, lockar, tynger och skaver en smula. Det är inte bara en bra känsla. Det ligger oro i det också. En känsla av att jag jagar en lycka som jag i teorin har ständig access till, men ideligen snillar bort, som koden till datorn eller nycklarna till motorcykeln. Inte förrän jag fyllt 35 vågade jag berätta för nån om luftgeväret på bergsknallen. Då hade det just stått en man vid namn Jackie Arklöv vid en liknande vägkant blott en mil bort och skjutit två poliser till döds. Där dog även mitt smultronställe en smula. Ondskan slet idyllen i bitar. Det kände som att bli våldtagen på nåt sätt. Senare skulle jag intervjua Arklöv i hans cell på Kumla och tala om den där dagen. Jag tror till och med han försökte be om ursäkt för att han förstört en dröm. Nu kunde jag ju inte längre sitta på min barndoms berg med samma känsla av oskuld och vördnad, konstaterade vi. Eller kan jag det? Är minnet av hur lillayster och jag klänger uppför Mount Everest som reser sig fyra eller 8 848 meter över havet, i själva verket så starkt att det förmår skjuta bort det där mörka, svarta och tragiska? Som en smak av smultron, ungefär. För hur jag än bedövar mina smaklökar med W Ø Larsens piptobak, så kan jag när som helst dra mig till minnes e x a k t hur det känns att ha bären på tungan. Väck mig halv fyra om natten och jag kan omedelbart sätta fingret på deras märkliga mix av sötma och strävhet. Lommas hamn är sig inte riktigt lik sen Anna-Lena Brundin var en liten flicka, inbillar jag mig. Strandlinjer förändras ständigt. Det byggs och grävs, slaktas och föds. Luften har fått ett dis den inte hade förr. Det är så mycket som vill skymma sikten i form av jobb, plikter och amorteringar. Vuxna och frustrerade står vi där på stranden, blinkar mot ljuset och söker desperat efter nåt välbekant och hemtamt. Sen sjunker solen i havet och allt blir som vanligt igen. - Petter Karlsson
9197614408 -
Min plats i Skåne skånska profiler om sina fa...
Inbunden bok.
Gott skick. Roos & Tegnér. 2013. 211 s. Förlagsband. 22,5 x 18cm. Pärmen har lätt kantslitage. Nedre högra hörnet har ett litet laminieringssläpp.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789186691387
- Titel
- Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina favoritplatser, Vol. 2
- Författare
- Roos, Anders
- Förlag
- Roos & Tegner
- Utgivningsår
- 2013
- Omfång
- 211 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 226 x 281 mm Ryggbredd 24 mm
- Vikt
- 1210 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- 2006 gav Roos & Tegnér ut boken Min plats i Skåne, som blev stor succé både bland läsare och kritiker. Nu är det hög tid att följa upp med Min plats i Skåne, volym två.
Genom fantastiska fotografier och personliga texter får vi följa med till 25 skånska profilers favoritplatser i detta spännande och mångskiftande landskap. De medverkande kommer från en rad skilda områden: idrott, politik, näringsliv, musik, litteratur, media, religion, med mera. På ett personligt och levande sätt berättar de var sin historia förknippad med den plats i Skåne de valt som sin. Här finns till exempel journalisten Per T. Ohlssons minnen från barndomens utflykter till Vombsjön. Jacques Werups musikaliska återblickar på Victoriateatern i Malmö. Tina Nordströms vandring i Ramlösa brunnspark. Olle Jönssons äventyr på Kiviks marknad. Kalle Linds funderingar över hemstaden Eslöv. Gudrun Schymans promenader längs stränderna på Österlen. Och mycket mer.
De vackra bilderna som ackompanjerar varje berättelse är tagna av Anders Roos.
9789186691387 -
Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina...
Inbunden bok. Roos & Tegner. 1 uppl. 2006. 153 sidor.
Mycket gott skick. Skyddsomslag saknas.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9197614408
- Titel
- Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina favoritplatser
- Författare
- Roos, Anders
- Förlag
- Roos & Tegner
- Utgivningsår
- 2006
- Omfång
- 153 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 256 x 231 mm Ryggbredd 20 mm
- Vikt
- 910 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- FÖRORD AV PETTER KARLSSON. Lommas solnedgång är bäst i världen skriver Anna-Lena Brundin och tänk, jag som alltid trott att det var den utanför lilla byn Pater Noster, en timme norr om Kapstaden. Men hennes motivering övertygar mig: Den är bäst för att den är så nära. Så är det nog. Smultronställen kan ligga kvar ett helt liv i en skogsglänta, vid en strand, i en bergsskreva, till och med i ett blåshål av betong som i Sven Melanders lilla fina text om Malmö Stadion, men de följer oss också som en jolle i kölvattnet på en världsomseglare. Smultron är okynniga bär med kort livslängd och en storlek som inte ens borde räcka till att uppfylla ens en bråkdel av en modern människas krav på stimulans, kickar och allt vad vi nu så desperat söker efter. Men smaken kan sitta i ett helt liv. Klänger jag den branta stigen uppför Taffelberget så nog tänker jag på den där lilla knallen hemma vid sjön Välen i södra Östergötland där jag och min lillayster knöt fast gungans rep och tränade för att en dag bli bergsklättrare. I dag mäter knallen ungefär fyra meter över havet. Då var den 8 848. På kvällarna brukade jag smyga till mitt eget smultronställe med luftgeväret och skjuta prick på bilar. Jag inbillar mig att det under några år for runt en massa bilar i Ydre kommun med små, små bucklor i plåten. Som rullande durkslag ungefär. Eller stridsvagnar på väg mot en front som låg nånstans bakom bonden Franssons rödmålade lada. Jag var precis som Anna-Lena Brundin ett barn som hade lätt för att ge saker ett större värde än de nog egentligen hade. En kopparödla var en drake, en gubbe på moppe en förrymd brottsling och en klyfta mellan två kvinnobröst orsaken till dålig nattsömn i veckor. Och samtidigt... Är inte just detta den stora levnadsvisdomen? Att förmå uppskatta det lilla och nära? Att inte nödvändigtvis behöva fara till andra världsdelar för att finna tillvarons kärnpunkt? Inse att paradiset lika gärna kan ligga bakom Franssons lada. Eller i Lommas hamn. Eller varför inte på Malmö Stadion, strax bakom spelargången där vinden alltid biter som kallast? Det är därför det är en rätt fantastisk bok, det här. Jag tittar på de undersköna bilderna och läser om hur Ricky Bruch hämtar inspiration och kristaller i lavafälten utanför Höör och jag tänker: Herregud, det visste jag faktiskt inte om Ricky, att han är en sån ... romantiker! Eller att Eva Rydberg understundom tar sin Yamaha för att käka våfflor i Hillesgården. Eller att Pia Hansen har en arabhäst som v e t att han är vacker. Eller att Percy Nilsson är snäll mot Slätteröds frusna rådjur. Eller att det i vackra Arild fanns två herrar som kallades Bröderna Bajs och rullade skittunnor genom gatorna när Jan Boris-Möller var grabb. Eller så njuter jag helt enkelt bara av Jan Sigurds historia om den snälle tullaren på Ven som tittade i väskan, såg alla flaskorna och sa: Ja, ni är väl fler om´et. Så här borde alla turistböcker vara, tänker jag. Skit i klyschorna och de vackra orden. Placera svensken på den plätt där han trivs bäst, låt honom tala ur hjärtat och det finns inget bättre sätt att sälja en plats, ett landskap, ett land, jag lovar. En liten detalj berör mig mer än något annat: Att Sven Melander var bollpojke i en cupfinal mellan Glasgow Rangers och östtyska Vorwärts som avbröts av dimma och sen missade omspelet nästa dag eftersom han var tvungen att gå i skolan. Det är smultronställen i ett nötskal, tycker jag. På vattenytan dansar solkatterna, frömjölet och den ljusblå pojkdrömmen. Men lodar man i djupet, så finner man också en bitterljuv underström av melankoli och smärta. Smultronstället är livets gummisnodd, bottenplatta, ryggsäck, vad ni vill. Far jag så till världens ände så följer det med, drar, lockar, tynger och skaver en smula. Det är inte bara en bra känsla. Det ligger oro i det också. En känsla av att jag jagar en lycka som jag i teorin har ständig access till, men ideligen snillar bort, som koden till datorn eller nycklarna till motorcykeln. Inte förrän jag fyllt 35 vågade jag berätta för nån om luftgeväret på bergsknallen. Då hade det just stått en man vid namn Jackie Arklöv vid en liknande vägkant blott en mil bort och skjutit två poliser till döds. Där dog även mitt smultronställe en smula. Ondskan slet idyllen i bitar. Det kände som att bli våldtagen på nåt sätt. Senare skulle jag intervjua Arklöv i hans cell på Kumla och tala om den där dagen. Jag tror till och med han försökte be om ursäkt för att han förstört en dröm. Nu kunde jag ju inte längre sitta på min barndoms berg med samma känsla av oskuld och vördnad, konstaterade vi. Eller kan jag det? Är minnet av hur lillayster och jag klänger uppför Mount Everest som reser sig fyra eller 8 848 meter över havet, i själva verket så starkt att det förmår skjuta bort det där mörka, svarta och tragiska? Som en smak av smultron, ungefär. För hur jag än bedövar mina smaklökar med W Ø Larsens piptobak, så kan jag när som helst dra mig till minnes e x a k t hur det känns att ha bären på tungan. Väck mig halv fyra om natten och jag kan omedelbart sätta fingret på deras märkliga mix av sötma och strävhet. Lommas hamn är sig inte riktigt lik sen Anna-Lena Brundin var en liten flicka, inbillar jag mig. Strandlinjer förändras ständigt. Det byggs och grävs, slaktas och föds. Luften har fått ett dis den inte hade förr. Det är så mycket som vill skymma sikten i form av jobb, plikter och amorteringar. Vuxna och frustrerade står vi där på stranden, blinkar mot ljuset och söker desperat efter nåt välbekant och hemtamt. Sen sjunker solen i havet och allt blir som vanligt igen. - Petter Karlsson
Roos & Tegner 1 9197614408 -
Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina...
Inbunden bok. Roos & Tegner. 1 uppl. 2013. 211 sidor.
Nyskick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789186691387
- Titel
- Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina favoritplatser, Vol. 2
- Författare
- Roos, Anders
- Förlag
- Roos & Tegner
- Utgivningsår
- 2013
- Omfång
- 211 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 226 x 281 mm Ryggbredd 24 mm
- Vikt
- 1210 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- 2006 gav Roos & Tegnér ut boken Min plats i Skåne, som blev stor succé både bland läsare och kritiker. Nu är det hög tid att följa upp med Min plats i Skåne, volym två.
Genom fantastiska fotografier och personliga texter får vi följa med till 25 skånska profilers favoritplatser i detta spännande och mångskiftande landskap. De medverkande kommer från en rad skilda områden: idrott, politik, näringsliv, musik, litteratur, media, religion, med mera. På ett personligt och levande sätt berättar de var sin historia förknippad med den plats i Skåne de valt som sin. Här finns till exempel journalisten Per T. Ohlssons minnen från barndomens utflykter till Vombsjön. Jacques Werups musikaliska återblickar på Victoriateatern i Malmö. Tina Nordströms vandring i Ramlösa brunnspark. Olle Jönssons äventyr på Kiviks marknad. Kalle Linds funderingar över hemstaden Eslöv. Gudrun Schymans promenader längs stränderna på Österlen. Och mycket mer.
De vackra bilderna som ackompanjerar varje berättelse är tagna av Anders Roos.
Roos & Tegner 1 9789186691387 -
Min plats i Skåne .Skånska profiler om sina f...
Inbunden bok. Roos & Tegner. 2006.
Nyskick. Skyddsomslag i nyskick. Min plats i Skåne. De flesta platser vi passerar går oss spårlöst förbi, medan andra av någon orsak stannar hos oss och förblir betydelsefulla. Alla har vi den, den där platsen med speciell magi, som kanske säger mer om oss än vad vi själva anar. Här visa läs mer … läs mer
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9197614408
- Titel
- Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina favoritplatser
- Författare
- Roos, Anders
- Förlag
- Roos & Tegner
- Utgivningsår
- 2006
- Omfång
- 153 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 256 x 231 mm Ryggbredd 20 mm
- Vikt
- 910 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- FÖRORD AV PETTER KARLSSON. Lommas solnedgång är bäst i världen skriver Anna-Lena Brundin och tänk, jag som alltid trott att det var den utanför lilla byn Pater Noster, en timme norr om Kapstaden. Men hennes motivering övertygar mig: Den är bäst för att den är så nära. Så är det nog. Smultronställen kan ligga kvar ett helt liv i en skogsglänta, vid en strand, i en bergsskreva, till och med i ett blåshål av betong som i Sven Melanders lilla fina text om Malmö Stadion, men de följer oss också som en jolle i kölvattnet på en världsomseglare. Smultron är okynniga bär med kort livslängd och en storlek som inte ens borde räcka till att uppfylla ens en bråkdel av en modern människas krav på stimulans, kickar och allt vad vi nu så desperat söker efter. Men smaken kan sitta i ett helt liv. Klänger jag den branta stigen uppför Taffelberget så nog tänker jag på den där lilla knallen hemma vid sjön Välen i södra Östergötland där jag och min lillayster knöt fast gungans rep och tränade för att en dag bli bergsklättrare. I dag mäter knallen ungefär fyra meter över havet. Då var den 8 848. På kvällarna brukade jag smyga till mitt eget smultronställe med luftgeväret och skjuta prick på bilar. Jag inbillar mig att det under några år for runt en massa bilar i Ydre kommun med små, små bucklor i plåten. Som rullande durkslag ungefär. Eller stridsvagnar på väg mot en front som låg nånstans bakom bonden Franssons rödmålade lada. Jag var precis som Anna-Lena Brundin ett barn som hade lätt för att ge saker ett större värde än de nog egentligen hade. En kopparödla var en drake, en gubbe på moppe en förrymd brottsling och en klyfta mellan två kvinnobröst orsaken till dålig nattsömn i veckor. Och samtidigt... Är inte just detta den stora levnadsvisdomen? Att förmå uppskatta det lilla och nära? Att inte nödvändigtvis behöva fara till andra världsdelar för att finna tillvarons kärnpunkt? Inse att paradiset lika gärna kan ligga bakom Franssons lada. Eller i Lommas hamn. Eller varför inte på Malmö Stadion, strax bakom spelargången där vinden alltid biter som kallast? Det är därför det är en rätt fantastisk bok, det här. Jag tittar på de undersköna bilderna och läser om hur Ricky Bruch hämtar inspiration och kristaller i lavafälten utanför Höör och jag tänker: Herregud, det visste jag faktiskt inte om Ricky, att han är en sån ... romantiker! Eller att Eva Rydberg understundom tar sin Yamaha för att käka våfflor i Hillesgården. Eller att Pia Hansen har en arabhäst som v e t att han är vacker. Eller att Percy Nilsson är snäll mot Slätteröds frusna rådjur. Eller att det i vackra Arild fanns två herrar som kallades Bröderna Bajs och rullade skittunnor genom gatorna när Jan Boris-Möller var grabb. Eller så njuter jag helt enkelt bara av Jan Sigurds historia om den snälle tullaren på Ven som tittade i väskan, såg alla flaskorna och sa: Ja, ni är väl fler om´et. Så här borde alla turistböcker vara, tänker jag. Skit i klyschorna och de vackra orden. Placera svensken på den plätt där han trivs bäst, låt honom tala ur hjärtat och det finns inget bättre sätt att sälja en plats, ett landskap, ett land, jag lovar. En liten detalj berör mig mer än något annat: Att Sven Melander var bollpojke i en cupfinal mellan Glasgow Rangers och östtyska Vorwärts som avbröts av dimma och sen missade omspelet nästa dag eftersom han var tvungen att gå i skolan. Det är smultronställen i ett nötskal, tycker jag. På vattenytan dansar solkatterna, frömjölet och den ljusblå pojkdrömmen. Men lodar man i djupet, så finner man också en bitterljuv underström av melankoli och smärta. Smultronstället är livets gummisnodd, bottenplatta, ryggsäck, vad ni vill. Far jag så till världens ände så följer det med, drar, lockar, tynger och skaver en smula. Det är inte bara en bra känsla. Det ligger oro i det också. En känsla av att jag jagar en lycka som jag i teorin har ständig access till, men ideligen snillar bort, som koden till datorn eller nycklarna till motorcykeln. Inte förrän jag fyllt 35 vågade jag berätta för nån om luftgeväret på bergsknallen. Då hade det just stått en man vid namn Jackie Arklöv vid en liknande vägkant blott en mil bort och skjutit två poliser till döds. Där dog även mitt smultronställe en smula. Ondskan slet idyllen i bitar. Det kände som att bli våldtagen på nåt sätt. Senare skulle jag intervjua Arklöv i hans cell på Kumla och tala om den där dagen. Jag tror till och med han försökte be om ursäkt för att han förstört en dröm. Nu kunde jag ju inte längre sitta på min barndoms berg med samma känsla av oskuld och vördnad, konstaterade vi. Eller kan jag det? Är minnet av hur lillayster och jag klänger uppför Mount Everest som reser sig fyra eller 8 848 meter över havet, i själva verket så starkt att det förmår skjuta bort det där mörka, svarta och tragiska? Som en smak av smultron, ungefär. För hur jag än bedövar mina smaklökar med W Ø Larsens piptobak, så kan jag när som helst dra mig till minnes e x a k t hur det känns att ha bären på tungan. Väck mig halv fyra om natten och jag kan omedelbart sätta fingret på deras märkliga mix av sötma och strävhet. Lommas hamn är sig inte riktigt lik sen Anna-Lena Brundin var en liten flicka, inbillar jag mig. Strandlinjer förändras ständigt. Det byggs och grävs, slaktas och föds. Luften har fått ett dis den inte hade förr. Det är så mycket som vill skymma sikten i form av jobb, plikter och amorteringar. Vuxna och frustrerade står vi där på stranden, blinkar mot ljuset och söker desperat efter nåt välbekant och hemtamt. Sen sjunker solen i havet och allt blir som vanligt igen. - Petter Karlsson
Roos & Tegner 9197614408 -
Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina...
Inbunden bok. Roos & Tegner. 1 uppl. 2013. 211 sidor.
Nyskick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789186691387
- Titel
- Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina favoritplatser, Vol. 2
- Författare
- Roos, Anders
- Förlag
- Roos & Tegner
- Utgivningsår
- 2013
- Omfång
- 211 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 226 x 281 mm Ryggbredd 24 mm
- Vikt
- 1210 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- 2006 gav Roos & Tegnér ut boken Min plats i Skåne, som blev stor succé både bland läsare och kritiker. Nu är det hög tid att följa upp med Min plats i Skåne, volym två.
Genom fantastiska fotografier och personliga texter får vi följa med till 25 skånska profilers favoritplatser i detta spännande och mångskiftande landskap. De medverkande kommer från en rad skilda områden: idrott, politik, näringsliv, musik, litteratur, media, religion, med mera. På ett personligt och levande sätt berättar de var sin historia förknippad med den plats i Skåne de valt som sin. Här finns till exempel journalisten Per T. Ohlssons minnen från barndomens utflykter till Vombsjön. Jacques Werups musikaliska återblickar på Victoriateatern i Malmö. Tina Nordströms vandring i Ramlösa brunnspark. Olle Jönssons äventyr på Kiviks marknad. Kalle Linds funderingar över hemstaden Eslöv. Gudrun Schymans promenader längs stränderna på Österlen. Och mycket mer.
De vackra bilderna som ackompanjerar varje berättelse är tagna av Anders Roos.
Roos & Tegner 1 9789186691387 -
Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina...
Inbunden bok.
Gott skick. Skyddsomslag i gott skick. Roos & Tegner. 2006. 156 s. Inbunden. Gåvotext inskriven i början av boken. Här visar 22 skånska offentliga personer sig från en privatare sida. Med fantastiska och karakteristiska bilder tillsammans med profilernas egna ord kommer vi närmare inpå de skån läs mer … läs mer
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789197614405
- Titel
- Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina favoritplatser
- Författare
- Roos, Anders
- Förlag
- Roos & Tegner
- Utgivningsår
- 2006
- Omfång
- 153 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 256 x 231 mm Ryggbredd 20 mm
- Vikt
- 910 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- FÖRORD AV PETTER KARLSSON. Lommas solnedgång är bäst i världen skriver Anna-Lena Brundin och tänk, jag som alltid trott att det var den utanför lilla byn Pater Noster, en timme norr om Kapstaden. Men hennes motivering övertygar mig: Den är bäst för att den är så nära. Så är det nog. Smultronställen kan ligga kvar ett helt liv i en skogsglänta, vid en strand, i en bergsskreva, till och med i ett blåshål av betong som i Sven Melanders lilla fina text om Malmö Stadion, men de följer oss också som en jolle i kölvattnet på en världsomseglare. Smultron är okynniga bär med kort livslängd och en storlek som inte ens borde räcka till att uppfylla ens en bråkdel av en modern människas krav på stimulans, kickar och allt vad vi nu så desperat söker efter. Men smaken kan sitta i ett helt liv. Klänger jag den branta stigen uppför Taffelberget så nog tänker jag på den där lilla knallen hemma vid sjön Välen i södra Östergötland där jag och min lillayster knöt fast gungans rep och tränade för att en dag bli bergsklättrare. I dag mäter knallen ungefär fyra meter över havet. Då var den 8 848. På kvällarna brukade jag smyga till mitt eget smultronställe med luftgeväret och skjuta prick på bilar. Jag inbillar mig att det under några år for runt en massa bilar i Ydre kommun med små, små bucklor i plåten. Som rullande durkslag ungefär. Eller stridsvagnar på väg mot en front som låg nånstans bakom bonden Franssons rödmålade lada. Jag var precis som Anna-Lena Brundin ett barn som hade lätt för att ge saker ett större värde än de nog egentligen hade. En kopparödla var en drake, en gubbe på moppe en förrymd brottsling och en klyfta mellan två kvinnobröst orsaken till dålig nattsömn i veckor. Och samtidigt... Är inte just detta den stora levnadsvisdomen? Att förmå uppskatta det lilla och nära? Att inte nödvändigtvis behöva fara till andra världsdelar för att finna tillvarons kärnpunkt? Inse att paradiset lika gärna kan ligga bakom Franssons lada. Eller i Lommas hamn. Eller varför inte på Malmö Stadion, strax bakom spelargången där vinden alltid biter som kallast? Det är därför det är en rätt fantastisk bok, det här. Jag tittar på de undersköna bilderna och läser om hur Ricky Bruch hämtar inspiration och kristaller i lavafälten utanför Höör och jag tänker: Herregud, det visste jag faktiskt inte om Ricky, att han är en sån ... romantiker! Eller att Eva Rydberg understundom tar sin Yamaha för att käka våfflor i Hillesgården. Eller att Pia Hansen har en arabhäst som v e t att han är vacker. Eller att Percy Nilsson är snäll mot Slätteröds frusna rådjur. Eller att det i vackra Arild fanns två herrar som kallades Bröderna Bajs och rullade skittunnor genom gatorna när Jan Boris-Möller var grabb. Eller så njuter jag helt enkelt bara av Jan Sigurds historia om den snälle tullaren på Ven som tittade i väskan, såg alla flaskorna och sa: Ja, ni är väl fler om´et. Så här borde alla turistböcker vara, tänker jag. Skit i klyschorna och de vackra orden. Placera svensken på den plätt där han trivs bäst, låt honom tala ur hjärtat och det finns inget bättre sätt att sälja en plats, ett landskap, ett land, jag lovar. En liten detalj berör mig mer än något annat: Att Sven Melander var bollpojke i en cupfinal mellan Glasgow Rangers och östtyska Vorwärts som avbröts av dimma och sen missade omspelet nästa dag eftersom han var tvungen att gå i skolan. Det är smultronställen i ett nötskal, tycker jag. På vattenytan dansar solkatterna, frömjölet och den ljusblå pojkdrömmen. Men lodar man i djupet, så finner man också en bitterljuv underström av melankoli och smärta. Smultronstället är livets gummisnodd, bottenplatta, ryggsäck, vad ni vill. Far jag så till världens ände så följer det med, drar, lockar, tynger och skaver en smula. Det är inte bara en bra känsla. Det ligger oro i det också. En känsla av att jag jagar en lycka som jag i teorin har ständig access till, men ideligen snillar bort, som koden till datorn eller nycklarna till motorcykeln. Inte förrän jag fyllt 35 vågade jag berätta för nån om luftgeväret på bergsknallen. Då hade det just stått en man vid namn Jackie Arklöv vid en liknande vägkant blott en mil bort och skjutit två poliser till döds. Där dog även mitt smultronställe en smula. Ondskan slet idyllen i bitar. Det kände som att bli våldtagen på nåt sätt. Senare skulle jag intervjua Arklöv i hans cell på Kumla och tala om den där dagen. Jag tror till och med han försökte be om ursäkt för att han förstört en dröm. Nu kunde jag ju inte längre sitta på min barndoms berg med samma känsla av oskuld och vördnad, konstaterade vi. Eller kan jag det? Är minnet av hur lillayster och jag klänger uppför Mount Everest som reser sig fyra eller 8 848 meter över havet, i själva verket så starkt att det förmår skjuta bort det där mörka, svarta och tragiska? Som en smak av smultron, ungefär. För hur jag än bedövar mina smaklökar med W Ø Larsens piptobak, så kan jag när som helst dra mig till minnes e x a k t hur det känns att ha bären på tungan. Väck mig halv fyra om natten och jag kan omedelbart sätta fingret på deras märkliga mix av sötma och strävhet. Lommas hamn är sig inte riktigt lik sen Anna-Lena Brundin var en liten flicka, inbillar jag mig. Strandlinjer förändras ständigt. Det byggs och grävs, slaktas och föds. Luften har fått ett dis den inte hade förr. Det är så mycket som vill skymma sikten i form av jobb, plikter och amorteringar. Vuxna och frustrerade står vi där på stranden, blinkar mot ljuset och söker desperat efter nåt välbekant och hemtamt. Sen sjunker solen i havet och allt blir som vanligt igen. - Petter Karlsson
9789197614405 -
Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina...
Inbunden bok.
Nära nyskick. Skyddsomslag i nära nyskick. Roos & Tegner. 1:a uppl. 2006. 156 s. Inbunden. Här visar 22 skånska offentliga personer sig från en privatare sida. Med fantastiska och karakteristiska bilder tillsammans med profilernas egna ord kommer vi närmare inpå de skånska personligheter som så ge läs mer … läs mer
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789197614405
- Titel
- Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina favoritplatser
- Författare
- Roos, Anders
- Förlag
- Roos & Tegner
- Utgivningsår
- 2006
- Omfång
- 153 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 256 x 231 mm Ryggbredd 20 mm
- Vikt
- 910 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- FÖRORD AV PETTER KARLSSON. Lommas solnedgång är bäst i världen skriver Anna-Lena Brundin och tänk, jag som alltid trott att det var den utanför lilla byn Pater Noster, en timme norr om Kapstaden. Men hennes motivering övertygar mig: Den är bäst för att den är så nära. Så är det nog. Smultronställen kan ligga kvar ett helt liv i en skogsglänta, vid en strand, i en bergsskreva, till och med i ett blåshål av betong som i Sven Melanders lilla fina text om Malmö Stadion, men de följer oss också som en jolle i kölvattnet på en världsomseglare. Smultron är okynniga bär med kort livslängd och en storlek som inte ens borde räcka till att uppfylla ens en bråkdel av en modern människas krav på stimulans, kickar och allt vad vi nu så desperat söker efter. Men smaken kan sitta i ett helt liv. Klänger jag den branta stigen uppför Taffelberget så nog tänker jag på den där lilla knallen hemma vid sjön Välen i södra Östergötland där jag och min lillayster knöt fast gungans rep och tränade för att en dag bli bergsklättrare. I dag mäter knallen ungefär fyra meter över havet. Då var den 8 848. På kvällarna brukade jag smyga till mitt eget smultronställe med luftgeväret och skjuta prick på bilar. Jag inbillar mig att det under några år for runt en massa bilar i Ydre kommun med små, små bucklor i plåten. Som rullande durkslag ungefär. Eller stridsvagnar på väg mot en front som låg nånstans bakom bonden Franssons rödmålade lada. Jag var precis som Anna-Lena Brundin ett barn som hade lätt för att ge saker ett större värde än de nog egentligen hade. En kopparödla var en drake, en gubbe på moppe en förrymd brottsling och en klyfta mellan två kvinnobröst orsaken till dålig nattsömn i veckor. Och samtidigt... Är inte just detta den stora levnadsvisdomen? Att förmå uppskatta det lilla och nära? Att inte nödvändigtvis behöva fara till andra världsdelar för att finna tillvarons kärnpunkt? Inse att paradiset lika gärna kan ligga bakom Franssons lada. Eller i Lommas hamn. Eller varför inte på Malmö Stadion, strax bakom spelargången där vinden alltid biter som kallast? Det är därför det är en rätt fantastisk bok, det här. Jag tittar på de undersköna bilderna och läser om hur Ricky Bruch hämtar inspiration och kristaller i lavafälten utanför Höör och jag tänker: Herregud, det visste jag faktiskt inte om Ricky, att han är en sån ... romantiker! Eller att Eva Rydberg understundom tar sin Yamaha för att käka våfflor i Hillesgården. Eller att Pia Hansen har en arabhäst som v e t att han är vacker. Eller att Percy Nilsson är snäll mot Slätteröds frusna rådjur. Eller att det i vackra Arild fanns två herrar som kallades Bröderna Bajs och rullade skittunnor genom gatorna när Jan Boris-Möller var grabb. Eller så njuter jag helt enkelt bara av Jan Sigurds historia om den snälle tullaren på Ven som tittade i väskan, såg alla flaskorna och sa: Ja, ni är väl fler om´et. Så här borde alla turistböcker vara, tänker jag. Skit i klyschorna och de vackra orden. Placera svensken på den plätt där han trivs bäst, låt honom tala ur hjärtat och det finns inget bättre sätt att sälja en plats, ett landskap, ett land, jag lovar. En liten detalj berör mig mer än något annat: Att Sven Melander var bollpojke i en cupfinal mellan Glasgow Rangers och östtyska Vorwärts som avbröts av dimma och sen missade omspelet nästa dag eftersom han var tvungen att gå i skolan. Det är smultronställen i ett nötskal, tycker jag. På vattenytan dansar solkatterna, frömjölet och den ljusblå pojkdrömmen. Men lodar man i djupet, så finner man också en bitterljuv underström av melankoli och smärta. Smultronstället är livets gummisnodd, bottenplatta, ryggsäck, vad ni vill. Far jag så till världens ände så följer det med, drar, lockar, tynger och skaver en smula. Det är inte bara en bra känsla. Det ligger oro i det också. En känsla av att jag jagar en lycka som jag i teorin har ständig access till, men ideligen snillar bort, som koden till datorn eller nycklarna till motorcykeln. Inte förrän jag fyllt 35 vågade jag berätta för nån om luftgeväret på bergsknallen. Då hade det just stått en man vid namn Jackie Arklöv vid en liknande vägkant blott en mil bort och skjutit två poliser till döds. Där dog även mitt smultronställe en smula. Ondskan slet idyllen i bitar. Det kände som att bli våldtagen på nåt sätt. Senare skulle jag intervjua Arklöv i hans cell på Kumla och tala om den där dagen. Jag tror till och med han försökte be om ursäkt för att han förstört en dröm. Nu kunde jag ju inte längre sitta på min barndoms berg med samma känsla av oskuld och vördnad, konstaterade vi. Eller kan jag det? Är minnet av hur lillayster och jag klänger uppför Mount Everest som reser sig fyra eller 8 848 meter över havet, i själva verket så starkt att det förmår skjuta bort det där mörka, svarta och tragiska? Som en smak av smultron, ungefär. För hur jag än bedövar mina smaklökar med W Ø Larsens piptobak, så kan jag när som helst dra mig till minnes e x a k t hur det känns att ha bären på tungan. Väck mig halv fyra om natten och jag kan omedelbart sätta fingret på deras märkliga mix av sötma och strävhet. Lommas hamn är sig inte riktigt lik sen Anna-Lena Brundin var en liten flicka, inbillar jag mig. Strandlinjer förändras ständigt. Det byggs och grävs, slaktas och föds. Luften har fått ett dis den inte hade förr. Det är så mycket som vill skymma sikten i form av jobb, plikter och amorteringar. Vuxna och frustrerade står vi där på stranden, blinkar mot ljuset och söker desperat efter nåt välbekant och hemtamt. Sen sjunker solen i havet och allt blir som vanligt igen. - Petter Karlsson
9789197614405 -
Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina...
Inbunden bok.
Mycket gott skick. Skyddsomslag i gott skick. Roos & Tegner. 1:a uppl. 2006. 156 s. Inbunden. Här visar 22 skånska offentliga personer sig från en privatare sida. Med fantastiska och karakteristiska bilder tillsammans med profilernas egna ord kommer vi närmare inpå de skånska personligheter som så ge läs mer … läs mer
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9789197614405
- Titel
- Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina favoritplatser
- Författare
- Roos, Anders
- Förlag
- Roos & Tegner
- Utgivningsår
- 2006
- Omfång
- 153 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 256 x 231 mm Ryggbredd 20 mm
- Vikt
- 910 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- FÖRORD AV PETTER KARLSSON. Lommas solnedgång är bäst i världen skriver Anna-Lena Brundin och tänk, jag som alltid trott att det var den utanför lilla byn Pater Noster, en timme norr om Kapstaden. Men hennes motivering övertygar mig: Den är bäst för att den är så nära. Så är det nog. Smultronställen kan ligga kvar ett helt liv i en skogsglänta, vid en strand, i en bergsskreva, till och med i ett blåshål av betong som i Sven Melanders lilla fina text om Malmö Stadion, men de följer oss också som en jolle i kölvattnet på en världsomseglare. Smultron är okynniga bär med kort livslängd och en storlek som inte ens borde räcka till att uppfylla ens en bråkdel av en modern människas krav på stimulans, kickar och allt vad vi nu så desperat söker efter. Men smaken kan sitta i ett helt liv. Klänger jag den branta stigen uppför Taffelberget så nog tänker jag på den där lilla knallen hemma vid sjön Välen i södra Östergötland där jag och min lillayster knöt fast gungans rep och tränade för att en dag bli bergsklättrare. I dag mäter knallen ungefär fyra meter över havet. Då var den 8 848. På kvällarna brukade jag smyga till mitt eget smultronställe med luftgeväret och skjuta prick på bilar. Jag inbillar mig att det under några år for runt en massa bilar i Ydre kommun med små, små bucklor i plåten. Som rullande durkslag ungefär. Eller stridsvagnar på väg mot en front som låg nånstans bakom bonden Franssons rödmålade lada. Jag var precis som Anna-Lena Brundin ett barn som hade lätt för att ge saker ett större värde än de nog egentligen hade. En kopparödla var en drake, en gubbe på moppe en förrymd brottsling och en klyfta mellan två kvinnobröst orsaken till dålig nattsömn i veckor. Och samtidigt... Är inte just detta den stora levnadsvisdomen? Att förmå uppskatta det lilla och nära? Att inte nödvändigtvis behöva fara till andra världsdelar för att finna tillvarons kärnpunkt? Inse att paradiset lika gärna kan ligga bakom Franssons lada. Eller i Lommas hamn. Eller varför inte på Malmö Stadion, strax bakom spelargången där vinden alltid biter som kallast? Det är därför det är en rätt fantastisk bok, det här. Jag tittar på de undersköna bilderna och läser om hur Ricky Bruch hämtar inspiration och kristaller i lavafälten utanför Höör och jag tänker: Herregud, det visste jag faktiskt inte om Ricky, att han är en sån ... romantiker! Eller att Eva Rydberg understundom tar sin Yamaha för att käka våfflor i Hillesgården. Eller att Pia Hansen har en arabhäst som v e t att han är vacker. Eller att Percy Nilsson är snäll mot Slätteröds frusna rådjur. Eller att det i vackra Arild fanns två herrar som kallades Bröderna Bajs och rullade skittunnor genom gatorna när Jan Boris-Möller var grabb. Eller så njuter jag helt enkelt bara av Jan Sigurds historia om den snälle tullaren på Ven som tittade i väskan, såg alla flaskorna och sa: Ja, ni är väl fler om´et. Så här borde alla turistböcker vara, tänker jag. Skit i klyschorna och de vackra orden. Placera svensken på den plätt där han trivs bäst, låt honom tala ur hjärtat och det finns inget bättre sätt att sälja en plats, ett landskap, ett land, jag lovar. En liten detalj berör mig mer än något annat: Att Sven Melander var bollpojke i en cupfinal mellan Glasgow Rangers och östtyska Vorwärts som avbröts av dimma och sen missade omspelet nästa dag eftersom han var tvungen att gå i skolan. Det är smultronställen i ett nötskal, tycker jag. På vattenytan dansar solkatterna, frömjölet och den ljusblå pojkdrömmen. Men lodar man i djupet, så finner man också en bitterljuv underström av melankoli och smärta. Smultronstället är livets gummisnodd, bottenplatta, ryggsäck, vad ni vill. Far jag så till världens ände så följer det med, drar, lockar, tynger och skaver en smula. Det är inte bara en bra känsla. Det ligger oro i det också. En känsla av att jag jagar en lycka som jag i teorin har ständig access till, men ideligen snillar bort, som koden till datorn eller nycklarna till motorcykeln. Inte förrän jag fyllt 35 vågade jag berätta för nån om luftgeväret på bergsknallen. Då hade det just stått en man vid namn Jackie Arklöv vid en liknande vägkant blott en mil bort och skjutit två poliser till döds. Där dog även mitt smultronställe en smula. Ondskan slet idyllen i bitar. Det kände som att bli våldtagen på nåt sätt. Senare skulle jag intervjua Arklöv i hans cell på Kumla och tala om den där dagen. Jag tror till och med han försökte be om ursäkt för att han förstört en dröm. Nu kunde jag ju inte längre sitta på min barndoms berg med samma känsla av oskuld och vördnad, konstaterade vi. Eller kan jag det? Är minnet av hur lillayster och jag klänger uppför Mount Everest som reser sig fyra eller 8 848 meter över havet, i själva verket så starkt att det förmår skjuta bort det där mörka, svarta och tragiska? Som en smak av smultron, ungefär. För hur jag än bedövar mina smaklökar med W Ø Larsens piptobak, så kan jag när som helst dra mig till minnes e x a k t hur det känns att ha bären på tungan. Väck mig halv fyra om natten och jag kan omedelbart sätta fingret på deras märkliga mix av sötma och strävhet. Lommas hamn är sig inte riktigt lik sen Anna-Lena Brundin var en liten flicka, inbillar jag mig. Strandlinjer förändras ständigt. Det byggs och grävs, slaktas och föds. Luften har fått ett dis den inte hade förr. Det är så mycket som vill skymma sikten i form av jobb, plikter och amorteringar. Vuxna och frustrerade står vi där på stranden, blinkar mot ljuset och söker desperat efter nåt välbekant och hemtamt. Sen sjunker solen i havet och allt blir som vanligt igen. - Petter Karlsson
9789197614405 -
Min plats i Skåne. Skånska profiler om sina f...
Inbunden bok. 2006. 155 s. Inbunden. 23x26cm.
Nyskick. Skyddsomslag finns i nära nyskick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9197614408
- Titel
- Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina favoritplatser
- Författare
- Roos, Anders
- Förlag
- Roos & Tegner
- Utgivningsår
- 2006
- Omfång
- 153 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 256 x 231 mm Ryggbredd 20 mm
- Vikt
- 910 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- FÖRORD AV PETTER KARLSSON. Lommas solnedgång är bäst i världen skriver Anna-Lena Brundin och tänk, jag som alltid trott att det var den utanför lilla byn Pater Noster, en timme norr om Kapstaden. Men hennes motivering övertygar mig: Den är bäst för att den är så nära. Så är det nog. Smultronställen kan ligga kvar ett helt liv i en skogsglänta, vid en strand, i en bergsskreva, till och med i ett blåshål av betong som i Sven Melanders lilla fina text om Malmö Stadion, men de följer oss också som en jolle i kölvattnet på en världsomseglare. Smultron är okynniga bär med kort livslängd och en storlek som inte ens borde räcka till att uppfylla ens en bråkdel av en modern människas krav på stimulans, kickar och allt vad vi nu så desperat söker efter. Men smaken kan sitta i ett helt liv. Klänger jag den branta stigen uppför Taffelberget så nog tänker jag på den där lilla knallen hemma vid sjön Välen i södra Östergötland där jag och min lillayster knöt fast gungans rep och tränade för att en dag bli bergsklättrare. I dag mäter knallen ungefär fyra meter över havet. Då var den 8 848. På kvällarna brukade jag smyga till mitt eget smultronställe med luftgeväret och skjuta prick på bilar. Jag inbillar mig att det under några år for runt en massa bilar i Ydre kommun med små, små bucklor i plåten. Som rullande durkslag ungefär. Eller stridsvagnar på väg mot en front som låg nånstans bakom bonden Franssons rödmålade lada. Jag var precis som Anna-Lena Brundin ett barn som hade lätt för att ge saker ett större värde än de nog egentligen hade. En kopparödla var en drake, en gubbe på moppe en förrymd brottsling och en klyfta mellan två kvinnobröst orsaken till dålig nattsömn i veckor. Och samtidigt... Är inte just detta den stora levnadsvisdomen? Att förmå uppskatta det lilla och nära? Att inte nödvändigtvis behöva fara till andra världsdelar för att finna tillvarons kärnpunkt? Inse att paradiset lika gärna kan ligga bakom Franssons lada. Eller i Lommas hamn. Eller varför inte på Malmö Stadion, strax bakom spelargången där vinden alltid biter som kallast? Det är därför det är en rätt fantastisk bok, det här. Jag tittar på de undersköna bilderna och läser om hur Ricky Bruch hämtar inspiration och kristaller i lavafälten utanför Höör och jag tänker: Herregud, det visste jag faktiskt inte om Ricky, att han är en sån ... romantiker! Eller att Eva Rydberg understundom tar sin Yamaha för att käka våfflor i Hillesgården. Eller att Pia Hansen har en arabhäst som v e t att han är vacker. Eller att Percy Nilsson är snäll mot Slätteröds frusna rådjur. Eller att det i vackra Arild fanns två herrar som kallades Bröderna Bajs och rullade skittunnor genom gatorna när Jan Boris-Möller var grabb. Eller så njuter jag helt enkelt bara av Jan Sigurds historia om den snälle tullaren på Ven som tittade i väskan, såg alla flaskorna och sa: Ja, ni är väl fler om´et. Så här borde alla turistböcker vara, tänker jag. Skit i klyschorna och de vackra orden. Placera svensken på den plätt där han trivs bäst, låt honom tala ur hjärtat och det finns inget bättre sätt att sälja en plats, ett landskap, ett land, jag lovar. En liten detalj berör mig mer än något annat: Att Sven Melander var bollpojke i en cupfinal mellan Glasgow Rangers och östtyska Vorwärts som avbröts av dimma och sen missade omspelet nästa dag eftersom han var tvungen att gå i skolan. Det är smultronställen i ett nötskal, tycker jag. På vattenytan dansar solkatterna, frömjölet och den ljusblå pojkdrömmen. Men lodar man i djupet, så finner man också en bitterljuv underström av melankoli och smärta. Smultronstället är livets gummisnodd, bottenplatta, ryggsäck, vad ni vill. Far jag så till världens ände så följer det med, drar, lockar, tynger och skaver en smula. Det är inte bara en bra känsla. Det ligger oro i det också. En känsla av att jag jagar en lycka som jag i teorin har ständig access till, men ideligen snillar bort, som koden till datorn eller nycklarna till motorcykeln. Inte förrän jag fyllt 35 vågade jag berätta för nån om luftgeväret på bergsknallen. Då hade det just stått en man vid namn Jackie Arklöv vid en liknande vägkant blott en mil bort och skjutit två poliser till döds. Där dog även mitt smultronställe en smula. Ondskan slet idyllen i bitar. Det kände som att bli våldtagen på nåt sätt. Senare skulle jag intervjua Arklöv i hans cell på Kumla och tala om den där dagen. Jag tror till och med han försökte be om ursäkt för att han förstört en dröm. Nu kunde jag ju inte längre sitta på min barndoms berg med samma känsla av oskuld och vördnad, konstaterade vi. Eller kan jag det? Är minnet av hur lillayster och jag klänger uppför Mount Everest som reser sig fyra eller 8 848 meter över havet, i själva verket så starkt att det förmår skjuta bort det där mörka, svarta och tragiska? Som en smak av smultron, ungefär. För hur jag än bedövar mina smaklökar med W Ø Larsens piptobak, så kan jag när som helst dra mig till minnes e x a k t hur det känns att ha bären på tungan. Väck mig halv fyra om natten och jag kan omedelbart sätta fingret på deras märkliga mix av sötma och strävhet. Lommas hamn är sig inte riktigt lik sen Anna-Lena Brundin var en liten flicka, inbillar jag mig. Strandlinjer förändras ständigt. Det byggs och grävs, slaktas och föds. Luften har fått ett dis den inte hade förr. Det är så mycket som vill skymma sikten i form av jobb, plikter och amorteringar. Vuxna och frustrerade står vi där på stranden, blinkar mot ljuset och söker desperat efter nåt välbekant och hemtamt. Sen sjunker solen i havet och allt blir som vanligt igen. - Petter Karlsson
9197614408 -
Min plats i Skåne. Skånska profiler om sina f...
Roos & Tegner 2006. Rikt färgfotoillustrerad. 156 s. Förlagsband med skyddsomslag. 23x26cm. 891 gram.
Mycket gott skick. Några små fläckar på bandet. E41.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
-
Min plats i Skåne, skånska profiler om sina f...
Inbunden bok. Roos och Tegnér. 2006. 154 s. Inbunden. förlagsband.
Nära nyskick. Skyddsomslag finns i nära nyskick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
- ISBN
- 9197614408
- Titel
- Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina favoritplatser
- Författare
- Roos, Anders
- Förlag
- Roos & Tegner
- Utgivningsår
- 2006
- Omfång
- 153 sidor
- Bandtyp
- Inbunden
- Mått
- 256 x 231 mm Ryggbredd 20 mm
- Vikt
- 910 g
- Språk
- Svenska
- Baksidestext
- FÖRORD AV PETTER KARLSSON. Lommas solnedgång är bäst i världen skriver Anna-Lena Brundin och tänk, jag som alltid trott att det var den utanför lilla byn Pater Noster, en timme norr om Kapstaden. Men hennes motivering övertygar mig: Den är bäst för att den är så nära. Så är det nog. Smultronställen kan ligga kvar ett helt liv i en skogsglänta, vid en strand, i en bergsskreva, till och med i ett blåshål av betong som i Sven Melanders lilla fina text om Malmö Stadion, men de följer oss också som en jolle i kölvattnet på en världsomseglare. Smultron är okynniga bär med kort livslängd och en storlek som inte ens borde räcka till att uppfylla ens en bråkdel av en modern människas krav på stimulans, kickar och allt vad vi nu så desperat söker efter. Men smaken kan sitta i ett helt liv. Klänger jag den branta stigen uppför Taffelberget så nog tänker jag på den där lilla knallen hemma vid sjön Välen i södra Östergötland där jag och min lillayster knöt fast gungans rep och tränade för att en dag bli bergsklättrare. I dag mäter knallen ungefär fyra meter över havet. Då var den 8 848. På kvällarna brukade jag smyga till mitt eget smultronställe med luftgeväret och skjuta prick på bilar. Jag inbillar mig att det under några år for runt en massa bilar i Ydre kommun med små, små bucklor i plåten. Som rullande durkslag ungefär. Eller stridsvagnar på väg mot en front som låg nånstans bakom bonden Franssons rödmålade lada. Jag var precis som Anna-Lena Brundin ett barn som hade lätt för att ge saker ett större värde än de nog egentligen hade. En kopparödla var en drake, en gubbe på moppe en förrymd brottsling och en klyfta mellan två kvinnobröst orsaken till dålig nattsömn i veckor. Och samtidigt... Är inte just detta den stora levnadsvisdomen? Att förmå uppskatta det lilla och nära? Att inte nödvändigtvis behöva fara till andra världsdelar för att finna tillvarons kärnpunkt? Inse att paradiset lika gärna kan ligga bakom Franssons lada. Eller i Lommas hamn. Eller varför inte på Malmö Stadion, strax bakom spelargången där vinden alltid biter som kallast? Det är därför det är en rätt fantastisk bok, det här. Jag tittar på de undersköna bilderna och läser om hur Ricky Bruch hämtar inspiration och kristaller i lavafälten utanför Höör och jag tänker: Herregud, det visste jag faktiskt inte om Ricky, att han är en sån ... romantiker! Eller att Eva Rydberg understundom tar sin Yamaha för att käka våfflor i Hillesgården. Eller att Pia Hansen har en arabhäst som v e t att han är vacker. Eller att Percy Nilsson är snäll mot Slätteröds frusna rådjur. Eller att det i vackra Arild fanns två herrar som kallades Bröderna Bajs och rullade skittunnor genom gatorna när Jan Boris-Möller var grabb. Eller så njuter jag helt enkelt bara av Jan Sigurds historia om den snälle tullaren på Ven som tittade i väskan, såg alla flaskorna och sa: Ja, ni är väl fler om´et. Så här borde alla turistböcker vara, tänker jag. Skit i klyschorna och de vackra orden. Placera svensken på den plätt där han trivs bäst, låt honom tala ur hjärtat och det finns inget bättre sätt att sälja en plats, ett landskap, ett land, jag lovar. En liten detalj berör mig mer än något annat: Att Sven Melander var bollpojke i en cupfinal mellan Glasgow Rangers och östtyska Vorwärts som avbröts av dimma och sen missade omspelet nästa dag eftersom han var tvungen att gå i skolan. Det är smultronställen i ett nötskal, tycker jag. På vattenytan dansar solkatterna, frömjölet och den ljusblå pojkdrömmen. Men lodar man i djupet, så finner man också en bitterljuv underström av melankoli och smärta. Smultronstället är livets gummisnodd, bottenplatta, ryggsäck, vad ni vill. Far jag så till världens ände så följer det med, drar, lockar, tynger och skaver en smula. Det är inte bara en bra känsla. Det ligger oro i det också. En känsla av att jag jagar en lycka som jag i teorin har ständig access till, men ideligen snillar bort, som koden till datorn eller nycklarna till motorcykeln. Inte förrän jag fyllt 35 vågade jag berätta för nån om luftgeväret på bergsknallen. Då hade det just stått en man vid namn Jackie Arklöv vid en liknande vägkant blott en mil bort och skjutit två poliser till döds. Där dog även mitt smultronställe en smula. Ondskan slet idyllen i bitar. Det kände som att bli våldtagen på nåt sätt. Senare skulle jag intervjua Arklöv i hans cell på Kumla och tala om den där dagen. Jag tror till och med han försökte be om ursäkt för att han förstört en dröm. Nu kunde jag ju inte längre sitta på min barndoms berg med samma känsla av oskuld och vördnad, konstaterade vi. Eller kan jag det? Är minnet av hur lillayster och jag klänger uppför Mount Everest som reser sig fyra eller 8 848 meter över havet, i själva verket så starkt att det förmår skjuta bort det där mörka, svarta och tragiska? Som en smak av smultron, ungefär. För hur jag än bedövar mina smaklökar med W Ø Larsens piptobak, så kan jag när som helst dra mig till minnes e x a k t hur det känns att ha bären på tungan. Väck mig halv fyra om natten och jag kan omedelbart sätta fingret på deras märkliga mix av sötma och strävhet. Lommas hamn är sig inte riktigt lik sen Anna-Lena Brundin var en liten flicka, inbillar jag mig. Strandlinjer förändras ständigt. Det byggs och grävs, slaktas och föds. Luften har fått ett dis den inte hade förr. Det är så mycket som vill skymma sikten i form av jobb, plikter och amorteringar. Vuxna och frustrerade står vi där på stranden, blinkar mot ljuset och söker desperat efter nåt välbekant och hemtamt. Sen sjunker solen i havet och allt blir som vanligt igen. - Petter Karlsson
9197614408 -
Min plats i Skåne. Skånska profiler om sina f...
Roos & Tegnér. 2006. Ill. 156 s. Pbd. Skyddsomsl.
Gott skick.
Inrikes enhetsfrakt Sverige: 62 SEK
Your country and preferred language.
Select your country Select languageDenna webbplats använder cookies för att säkerställa att du får den bästa upplevelsen.
Stäng
Välkommen till Sveriges största bokhandel
Här finns så gott som allt som givits ut på den svenska bokmarknaden under de senaste hundra åren.
- Handla mot faktura och öppet köp i 21 dagar
- Oavsett vikt och antal artiklar handlar du till enhetsfrakt från samma säljare i samma kundvagn
Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina favoritplatser Roos, Anders Inbunden. Roos & Tegner 19 ex från 35 SEK
Min plats i Skåne : Skånska profiler om sina favoritplatser, Vol. 2 Roos, Anders Inbunden. Roos & Tegner 7 ex från 80 SEK