Linda Evangelista Olsen

Norstedts 2003. Inbunden med skyddsomslag, 206 sidor.

Nära nyskick. Djur har vi till mycket. De är mat i vardande (kor, grisar), irritationsmoment (myggor, kackerlackor), sällskap (hundar, katter). De är medkreatur i skapelsen, obegriplig motpart, projektionsduk, varelser att utöva makt på eller dyrka som gudomligheter.
Flera av dessa funktioner har katten i Suzanne Brøggers Linda Evangelista Olsen. Nio lite abstrakta teman räknas upp på bokens baksida: ?erotik, kvinnlighet, fruktbarhet, moderskap, död, identitet, författarroll, passion och kattens väsen?.
Men programmet är att skriva en ?Kattens blå bok?, om alla katter berättaren känt. På så vis blir boken en sorts självbiografi, även infallsrik essä, kåseriskt konversationsstycke och saga med mytinslag.
Tonen vrider sig. Inströdda engelska ord och tjatiga vitsar (katt-astrof, miss-tänkt) gör ibland framställningen ansträngd, miss-pryder den, ha ha. Och man kan behöva direkt pussla fram innebörd bakom krångliga negationer:
?Men vad jag alltid förbisåg var att om jag vägrade att röra mig ur fläcken, av rädsla för att katten skulle försvinna, skulle lusten och drivkraften att skriva också försvinna.?
Rösten frambringar ibland ett pratigt staccato, när under den utmärkta översättningen danskan skvalpar hit och dit, fast den sedan kan övergå i H C Andersendiktion eller lyfta i större musikalitet.
Det mytiska finns med från början. När kärleksgudinnan Freja spände två katter för sin vagn var det ?ett underfundigt stilbrott?. Liksom kärlek är ett brott mot himmelsk frid, hör inte katten hemma i himlen, bland änglar och själar, utan i underjorden, ?tätt inpå djävulens lågor?.
Berättelsen är kronologisk, och ?jag? liknar Suzanne Brøgger. Hon öppnar med ett mödernearv av kattaktighet - mormor försökte vara katt, modern var det med större framgång, och ?jag? vill vara superkatt, en riktig tiger. Vad är det att vara katt? Det är att vara sin egen, att vara femme fatale, förbunden med dödsriket, en erotisk princip och
outgrundlig.

Men boken börjar med ett motto ur Johannesevangeliet och slutar med att det djur som i själva verket hela livet präglat ?jag? inte alls var en katt utan en enhörning. Enhörningen är som bekant en Kristussymbol, fast det sägs inte ut, och den sista katten heter Linda Evangelista Olsen.
Inom denna fridfullare, verkligen evangeliska ram råder i större delen av boken ett kattens revir, och den viktigaste katten är en kejsarinna och av svart sensuellt pälsklotsslag. Hon skänker ett oberäkneligt orons liv men är också motvikt till friheten. Katten binder vid platsen, ?jag? har katten som livsband och som frihetsbroms för att sitta still och vara författare.

Så småningom kommer rätt man in i livet, litteraturforskaren som är en ?soulmate? och stannar, och barn blir det, en liten stabil familj. Mannen i huset har också mytiska övertoner och sin helighet. Han är beredd att stå för det avlivande av katter som kan behövas.
Schablonuppfattningar ifrågasätts. Sexualitet hör in