Sista Striden
Inbunden bok.
Nära nyskick. Svenskt Militärhistoriskt bibliotek. 2004. 204s. Illustrerad i sv/v. Enligt förlag ”Idag är det nog ytterligt få som känner till striden vid Bornhöft. Den okunskapen gör inte med nödvändighet historielös. Vad som skedde i och runt den där byn i Holstein den 7 december 1813 måste betecknas som en liten episod i napoleonkrigens långa och mörka historia: en svensk rytteristyrka angriper en retirerande dansk armés eftertrupp. Skvadronerna rider an, beskjuts, hugger sig genom de överrumplade danskarna, kommer ut på andra sidan byn, där de på håll ser den danska huvudstyrkan, varpå de vänder om och rider tillbaka till utgångsläget igen. Det hela, från början till slut, är över på mindre än en halvtimme. Elva danskar och tio svenskar mister sina liv. Thomas Sörensen öppnar sin berättelse om Bornhöft 1813. Med förlusten. Dock inte, som man kan vänta sig och som det ofta blir, med gravläggandet eller ens med en ihågkomst av de som föll. Först av allt får vi möta Kerstin Hallberg, som blev ensam med två små barn när hennes make, Nils Hallberg, dödades av danskt druvhagel den där decembereftermiddagen. Och vi får se hur denna händelse ändrar hennes liv, ja föröder det, hur hon och hennes barn övergivna av armén och staten försvinner ned i sjukdom och misär, och hur hon dör, utblottad, i rum nummer ett på Malmös fattighus i december 1847. För oss som lever nu verkar den här striden som en tjugo minuter lång nullitet; Kerstin levde med den i trettiofyra år. Det Sörensen gjort i ”Sista striden” är bara ytligt sett militärhistoria. Förvisso är rytterichocken bokens gravitationscentrum. De dryga femtio sidor där han skildrar striden, i stor detalj och inte sällan minut för minut, är stark läsning. Hans sakkunskap, nyktra sätt att resonera och klara, rena stil hjälper en också att tränga under ytan på den fjärran abstraktionen ”rytterichock”. I det här verket är dock ramen minst lika viktig som själva tavlan: förhistorien tecknas både till kriget och till det förband som red i täten vid Bornhöft: de mörnerska husarerna. Undersökningen av de sistnämnda går ofta ned på ren individnivå. För det mesta handlar det om finpenslade miniatyrer av olika mer eller mindre ecentriska officerare, men även de vanliga ryttarna lyfts fram på ett ovanligt detaljskarpt vis. Dock tror jag att det här verket bäst läses som kulturellt inriktad mikrohistoria, där enskildheten blir till en nyckel som låser upp en annars svårtillgänglig epok eller obegriplig företeelse. En hel del är militära teknikaliteter, och vissa stickspår och bakgrundsteckningar kan kännas aningen kantiga, men det är bara för att Sörensen velat föra samman allt i en och samma berättelse, vilket inte är lätt. Det är dock just när han spänner samman de olika delarna i sin analys, från diskussioner av det tidiga 1800-talets manlighet till frågor om romantikens tidsanda, som det hela lyfter,
