Bricken på Svartvik

Libris förlag 2011. Inbunden, kartonnage, 342 sidor, 21,5x14cm. 395 gram.

Nyskick. ?Sågverksungen? (2009) av Vibeke Olsson utspelar sig under efterdyningarna av den stora sågverksstrejken i Sundsvall 1879. Huvudpersonen Bricken är elva år och arbetar som spånflicka på sågverket i Svartvik.

I Olssons senaste roman ?Bricken på Svartvik? har tre år förflutit och Bricken har kommit i tonåren. Hon har blivit ?utvuxen både här och där?, som det så fint beskrivs. Bricken och fadern arbetar på sågverket, medan modern står för kosthållet.

Den stora strejken är inte glömd, det man tagit med sig är den genuina sammanhållningen som uppstod, känslan av att förändringar är möjliga, även om 1879 var ett misslyckande därvidlag. Den ronden vann träbaronerna.


Jag har svårt att begripa mig på vad som hänt mellan böckerna, men jag njuter oavbrutet av Vibeke Olssons senaste bok. ?Sågverksungen? kändes en smula pekpinnemässig, om än vackert och insiktsfullt skriven; ?Bricken på Svartvik? är visserligen en traditionellt berättad historia (som man bara i dessa postmoderna tider kan komma på att ha invändningar emot), men den är utsökt skriven och gestaltad.

Det är en gedigen arbetarskildring. Varje detalj av sågverksarbetarnas tillvaro återges; terminologin firar triumfer. Beskrivningen av Bricken som blir av med fingrarna på höger hand i ramsågen (som naturligtvis vid denna tidpunkt inte var begåvad med något ramskydd, eftersom arbetarna själva bar ansvaret för om de sågade armar och ben av sig eller inte), och hennes grubbel över att ingen kanske kommer att fästa sig vid henne, är förödande för den som vill bli lagom förströdd.


Det är omöjligt att förbli likgiltig inför den kloka, fina, men också mänskligt nog kluvna Bricken, som inte alltid ? åtminstone i sin inre värld ? är något dygdemönster. Hon brottas med sin nymornade vuxenhet. Hon längtar efter kärleken, hon vill bli något som hon kanske aldrig kan bli med tanke på de saknade fingrarna på högerhanden.

Jag är full av beundran inför Vibeke Olssons förmåga att förena de båda viktigaste synvinklarna, det kollektiva och det enskilda; det är en arbetarklassberättelse samtidigt som den djuppejlar ett individuellt öde. Dessutom gestaltas arbetet ? om än livsfarligt, hårt och slitsamt ? med en genuin kärlek, som tycks sprungen ur den stolthet sågverksarbetarna kan ha känt över att behärska sitt yrke.


Bricken älskar arbetet vid sågverket och beskriver det i termer som för en utomstående känns poetiska. Inte minst ordet ?Maskinsången? återkommer med jämna mellanrum. Bricken attraheras av maskinsången också efter att ha blivit av med sina fingrar. De termer hon använder om varje del av sågverket visar en komplicerad och mångfasetterad värld av lukter, ljud och funktioner.

På denna plats ska man inte fördjupa sig i hur det hela utvecklar sig, men Bricken är en av de mest älskansvärda hjältinnor jag på mången god dag stött på i litteraturen; jag kommer sent att glömma henne.



Erik Löfv