Ingen ifrågasätter i dag att hjärnan är människans kärna, det organ som rymmer själva essensen av vad det innebär att vara människa. Hjärnan är det har vetenskapen lärt oss vår andliga, själsliga, rationella och känslomässiga central. Den formar våra tankar och skapar vårt medvetande.      Men ännu under 1600-talets slut var den tanken för de allra flesta helt absurd. Hur skulle denna sladdriga lilla köttbit kunna besitta en sådan kapacitet?! Rena ateismen! För om det var så att själens verk utfördes av en bit dödligt kött i stället för av immateriell ande vad blev det då av själen när människan dog? Eller som den samtida filosofen Henry More valde att formulera det: No spirit, no God.      I centrum för boken står en av tidens ledande forskare, engelsmannen Thomas Willis, känd för sina undersökningar av hjärnans blodförsörjning. Carl Zimmer berättar hans historia mot bakgrund av tidens politiska omvälvningar, inbördeskrig och pest. För det här är en epok som utan överdrift kan kallas turbulent, och forskarna var knappast en isolerad del av samhället. Tvärtom levde de mitt i sin tid och tog aktiv del i dess politiska skeenden.      Carl Zimmer skriver lättfattligt, njutbart och stringent. Texten slingrar sig fram mellan olika händelser, ämnen och personer, gör en avstickare tillbaka till antiken här, fördjupar sig i ett människoöde där, utan att för ett ögonblick förlora greppet om läsarens intresse. Stilen är elegant men rak, litterär men välgörande oakademisk.      Boken fordrar inga förkunskaper vare sig i idéhistoria eller medicin. Efter en femtio sidor lång resumé av vetenskapshistorien från antiken till 1600-talet (Aristoteles, Galenos, Galilei, Descartes etc.) landar Zimmer i Oxford och bokens egentliga ämne: hjärnans mysterium. Vi lär förstås känna den både sympatiske och heroiske Thomas Willis men också de personer kring honom med vilka han så småningom bildar The Royal Society. Vi får närvara vid dissektioner och allehanda experiment, och vi får följa med på patientbesök. Det här är empirins barndom och läkarna står ofta kvar med ett ben i det gamla spekulativa tänkandet. Just denna vacklan mellan det gamla och det nya skildras osminkat och nyanserat vilket gör Och själen blev kropp verkligt levande. Det var ju inte så att läkarna i ett slag övergav åderlåtningen och kvicksilverkurerna; oftast stod de maktlösa inför patientens lidande.      En oupphörligen fascinerande berättelse om en lika central som okänd del av vetenskapshistorien! Den amerikanske författaren och vetenskapsjournalisten Carl Zimmer medarbetar regelbundet i New York Times, National Geographic, Newsweek och Science. Han räknas till vår tids allra finaste populärvetenskapliga författare, och hans böcker har fått ett översvallande mottagande.