Jovan Savic är på väg hem till Sverige efter faderns begravning i barndomsbyn Dragocvet i östra Slavonien. Under tågresan rullas Jovans liv sakta upp. Han är yngst av en brödraskara, där det snart stod klart att storebror Adam var kronprinsen och skulle ta över jord och hus. Jovan fick arbete på en kabelfabrik där han träffade sin fru. Tillsammans bröt de upp och flyttade till Sverige med sin lilla dotter på 60-talet. Men drömmarnas land var inte det paradis de hade trott. För Jovan blev det snarast helvetet. Hans hustru övergav honom för en svensk man. Dottern som han älskar över allt annat förlorar han umgängesrätten till, beskylld för att ha gjort sig skyldig till övergrepp. Hustrun bär deras andra barn, men hon förnekar att det är hans; så förlorar han också sonen. En arbetsskada gör att han mister arbetet och skadan erkänns inte som arbetsskada. Hans enda fasta punkt i tillvaron är nu satmaran fru Ylva Krantz på Social Servicecentral 9 i Farsta. Under hemresan från Jugoslavien (berättelsen utspelas före kriget) inser han att hans band bakåt också är avklippta, brodern låter honom veta att han inte längre är önskvärd. Popovics berättelse innehåller i sig en mängd skickligt ihopfogade berättelser, vilka i sin tur har stickspår som man fascinerat följer. Här finns berättelsen om Rade, den unge man som Jovan träffar på tåget hem och som av misstag dödar sin farbror när han förälskar sig i dennes unga hustru och här finns sagan om ”Mörkriket”, hämtad ur folktraditionen på Balkan, och ny för vårt land. Zvonimir Popović föddes 1934 i den lilla staden Berande i Montenegro. Familjen flyttade tre år senare till Jagodina i Serbien, där unge Popović tillbringade krigsåren och tog studenten. Det blev sedan diplomexamen vid universitetet i Belgrad 1960. 1958 träffade han sin blivande svenska hustru och de flyttade till Sverige 1963 där han 1967 blev fil kand vid Stockholms universitet. 1969 anställdes Popović som översättare på invandrarverket och påbörjade så sin vandring genom byråkratins labyrinter där han intog posterna förste byråsekreterare, byrådirektör, avdelningsdirektör och slutligen expert. Nätterna användes till att översätta Sven Delblanc, Torgny Lindgren och Tomas Tranströmer till serbokroatiska, en möda som gjorde honom till hedersledamot av Serbiens författarförbund. På tid som blev över tillkom fyra barnböcker (på serbokroatiska), vilka gavs ut i Stockholm under 80-talet. 1996 lämnade Zvonimir Popović de statliga labyrinterna och ägnar sig numera åt sin båt och S:t Annas skärgård nära Norrköping, där han bor. Och förhoppningsvis, författande.