Folkungasagan / Gustav Vasa / Erik XIV : Samlade Skrifter av August Strindberg : Trettioförsta delen

Inbunden bok. Stockholm : Bonniers. 1987. 465 sidor.

Nyskick. Mycket fint exemplar. Oläst. Några närmast obefintliga hanteringsspår, för övrigt i presentskick.

Förlagets guldbruna konstläderband med röda ryggfält och övre guldsnitt. Trådbundet. 1035 gram. Samlade skrifter av August Strindberg 31. Med kommentarer av John Landquist. Denna utgåva av August Strindberg Samlade Skrifter är en faksimil av första upplagan 1912-20.

Med FOLKUNGASAGAN (1899) inleder Strindberg en svit dramer med motiv från svensk historia. Inom loppet av tre år tillkommer inte mindre än åtta stycken. Pjäsen är ett sorgespel om den svenske 1300-talskungen Magnus Eriksson. Strindberg presenterar dramats huvudperson som en syndabock som drabbas av oförskyllt lidande. Sonen stämplar mot honom, hans hustru är otrogen, en biskop lyser honom i bann och digerdöden drabbar landet. Allt detta för att Folkungaättens blodsskuld måste sonas. Teaterkritiker har framhävt beskrivningen av medeltiden och dess människor.

Efter Folkungasagan fortsatte Strindberg med GUSTAV VASA. I Gustav Vasa såg han en stark person, medveten om vad han har åstadkommit, och orubblig i tron på rättvisan i sin maktutövning, en man som obönhörligt slår ned all opposition. Enligt Strindbergs efter-Inferno-dramaturgi gör detta honom exemplarisk som huvudperson i ett drama om en man som kuvas av försynen för att slutligen, sedan han böjt sig, undfår nåden. Kungens sista ord sammanfattar hans moraliska seger över sig själv: "O Gud, du har straffat mig, och jag tackar dig!" ERIK XIV skrevs i juli 1899, trycktes under hösten och uruppfördes redan i november samma år. "En karaktärsteckning aven karaktärslös människa, det är min Erik XIV", skrev han i Öppna brev till Intima teatern. Strinbergs vilja att historiskt omvärdera huvudgestalterna är tydlig. Redan trettio år tidigare hade han gjort ett försök i samma riktning - i september 1870 brände den unge Strindberg ett Erik XIV-drama där Göran Persson skulle tecknats som "adelshatare och en folkets man". För Anders de Wahl, som skulle spela rollen vid urpremiären 1899, underströk Strindberg att kungen är "lynnessjuk [---] drucken, uppriven, epileptisk [---] men icke galen, förrän efter barnarovet och sturemordet".

Mot den hävdvunna nidbilden av den galne Erik XIV och hans ondskefulle rådgivare Göran Persson tecknar Strindberg en intelligent men svag kung, vars osäkerhet och rädsla störtar honom och hans statskloke rådgivare i fördärvet.