Trasdockan. Pocket.

Wahlström & Widstrand 2007. Pocket, 200 sidor.

Nära nyskick. Bokdagarna i Dalsland, ett utmärkt och välbesökt årligt evenemang, gästades denna sommar av Christine Falkenland, som gjorde en bejublad uppläsning av ett par avsnitt i den roman som kommer ut i dag, Trasdockan. Hon presenterades som en traktens dotter, och det fanns dalslänningar som stolt talade om att de mindes henne sådan hon var som flicka. Hon växte upp på en herrgård utanför Mellerud, fick vi veta.

?De buttra, mörka dalslänningarna i det skoga, liksom tyngda landskapet. Platsen för barndomen. Ungdomens synder.? Den patriotiska publiken i soldränkta Håverud i juli blev skonad från rader som dessa. De blev även skonade från att få höra talas om det brott som Falkenland i sin nya roman låter iscensätta i närheten av sitt gamla barndomshem.

?Trasdockan? handlar om den 35-åriga poeten Ylva och hennes sista dagar och död. Ylva är barnlös, ensam och förtvivlad över sin improduktivitet. Hon har publicerat två diktsamlingar, men har
fått svårt att skriva. I syfte att få i gång den verksamheten hyr hon in sig i rättarbostaden intill den herrgård där hon har vuxit upp. Det blir inte så mycket skrivet. I stället hänger sig Ylva åt nymfomaniska äventyr. Hon ligger med den nye godsägaren, men inte bara med honom utan även med hans 17-årige son och med rättaren på gården. I Mellerud rekryterar hon vidare något halvdussin älskare, huvudsakligen gamla bekantingar från tonårstiden, och hon inleder dessutom en lesbisk relation med en ensamstående mor med ett förflutet som raggarbrud.

På sätt och vis kan man säga att det är en berättelse som kretsar kring det kvinnliga könet, ?den där fortfarande spänstiga fittan?, och att den gör detta på ett sätt som vi känner igen från Falkenlands tidigare böcker. Den kvinnliga sexualiteten beskrivs som ödesmättad och destruktiv, förknippad med förnedring. Så var det i hennes ruskiga sado-masochistiska roman ?Själens begär? (2000) och så har det ofta varit i hennes lyrik.

Denna gång iscensätter Falkenland en erotisk dödsdans. Vi får redan i en inledande ramberättelse veta att Ylva har blivit mördad. Någon har strypt henne och sedan hängt upp liket i ett rep för att ge sken av att det har varit ett självmord. Men obduktionen visar att en mördare har varit framme. Vem mördaren är får vi aldrig veta, eftersom ramberättelsen inte får någon fortsättning i slutet av romanen. Någon av alla dessa älskare har alltså varit framme. Är det den tonårige älskaren eller hans far? Den lesbiska väninnan? Någon svartsjuk hustru? Det spelar ingen roll.

Lika stark som i ?Själens begär? är Falkenlands skildring av destruktiv erotism inte denna gång. Här finns samma äcklade fascination inför sexualiteten och särskilt inför kvinnans beredvillighet att hetsas av vad som ibland närmast framstår som övergrepp, men intensiteten från den tidigare romanen saknas. Det blir en ganska trivial nymfomanisk kärlekskarusell med vissa burleska inslag. Det tragiska slutet, det som läs