My Fair Lady : efter Bernard Shaws Pygmalion

Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag / Bonniers Folkbibliotek. 1956. 153 sidor.

Mycket gott skick. Mycket gott skick. Fint exemplar. Känns oläst. Aningen gulnat boksnitt och några mycket små ålders- och hanteringsspår, för övrigt i nyskick.

Förlagets illustrerade pappband / kartonnage med gråblått övre snitt. 289 gram. Till svenska av Gösta Rybrant. Förord av Jan Olof Olsson. Med illustrationer av Cecil Beaton.

Den klassiska musikalen My Fair Lady 1956 av Frederick Loewe (musik) och Alan Jay Lerner (text) bygger på Bernard Shaws pjäs Pygmalion. Musikalen följer, förutom tillägget av ett antal musiknummer, i vissa avsnitt pjäsen nästan replik för replik, men innehåller också helt nyskrivna passager och ett par större ändringar, i synnerhet den berömda justeringen av slutet.

Handlingen kretsar liksom i pjäsen runt den excentriske fonetikprofessorn Henry Higgins, som slår vad om att han kan förvandla den smutsiga blomsterflickan Eliza Doolittle till en fin dam genom att ersätta hennes extrema Cockneydialekt med en aristokratisk. Experimentet lyckas - men råkar bryta ner Eliza till grunden, eftersom Higgins visserligen arbetat om hennes dialekt men missat att hon samtidigt också utvecklats som person.

Pjäsen är en skarp satir över ytlighetsfixeringen hos den dåtida överklassen. Bernard Shaw hade hela tiden avsett att Eliza skulle lämna Higgins i slutet av Pygmalion, för att gifta sig med den enfaldige Freddy Emsford-Hill, men fann att många gärna ville tolka slutet annorlunda.

I den brittiska filmatiseringen av Pygmalion 1938 ändrades slutet så att Eliza fick återvända till Higgins i en tillagd scen. Härifrån kommer också den berömda slutrepliken "var fan är mina tofflor?", som visar att Higgins trots allt inte ändrat inställning om henne. Shaw reagerade starkt mot ändringen i filmen, och tog sig för att skriva ett efterord i en ny utgåva av pjäsen där han förklarar att brytningen är definitiv och att Eliza gifter sig med Freddy.

Men över Shaws döda kropp blev föreställningen en långkörare på Broadway 1956-1962 och i London från 1958. I bägge uppsättningar gjordes huvudrollerna av Rex Harrison och Julie Andrews. Rekordlång speltid fick musikalen också på Oscarsteatern i Stockholm 1959-1961 med Jarl Kulle och Ulla Sallert i huvudrollerna. Den filmades 1964 med Harrison och Holloway, men med Andrews utbytt mot den då mer kända Audrey Hepburn.