Hjärtdjur

Bonnier pocket. Noblelprisåret 2009. 214 s.

Nära nyskick. Den lilla gruppen vänner måste hela tiden akta sig för Securitates övervakning i Caeusescus Rumänien. Poetisk stil med vågad och slående symbolik som hittar samband mellan språket och världen där vi minst anar. Hjärtdjur är en roman som berör. Om vi börjar där. Först och främst berör den bokens tema: förtryck och förföljelse av oliktänkande i diktaturens Rumänien. Bland annat. Den berör också motståndets kraft och apati. Ytterligheter. Rädsla och styrka. Inte bara folket kontra de styrande. Rädslan sitter hos folket, och styrkan. En del av den styrkan kommer av att folket tror sig förstå att diktatorn hyser samma känslor, känner en lika stark rädsla.

Herta Müller har ett språk som inte liknar någon annans, ett slags poetisk prosa som är lika konkret som den är luddig och ogripbar. Varje mening är så tät att man som läsare har svårt att ta in allt på en gång. Prosan är detaljrik in absurdum, och det är därför en ren omöjlighet att läsa hjärtdjur med något slags högre tempo. Temats tyngd bidrar förstås också till detta, men jag hävdar att det är framförallt språkets förtjänst. Att språket är en författares främsta verktyg är förstås ingen lögn, men det kräver också ett handlag som alla inte besitter, att fylla språket med mening. I hjärtdjur är språket förvisso inte utan betydelse, men det är i det outsagda som den mesta betydelsen ligger. När Herta fokuserar på det till synes perifera i ett skeende är det inte det perifera som sticker ut. Detaljerna runt en händelse, till synes obetydliga sådana, får oss att tillskriva själva händelsen större vikt.

Samtidigt är detta ett sätt att ta tillbaka maktens språk, den språkliga kyla som är maktens fylls gradvis av den värme som befolkar de personer som dagligen utsätts för den. Samtidigt är språkbruket ett sätt att visa att händelsen är upplevd, på riktigt. Genom att tydliggöra dessa detaljer minimerar man risken att bli sedd på med skeptiska, ifrågasättande, ögon. Det icke upplevda bemödar man sig inte med att memorera på ett sådant vis. Grymheten i exempelvis ett förhör tydliggörs effektivt genom att med språket inte tydliggöra den. Grymheten existerar utanför språket och förtydligas därigenom.

Hjärtdjur berör den styrande maktens kontroll och skuldbeläggande. Under Herta Müllers besök på Dramaten idag (mer om det senare) säger hon att t.o.m. pessimism var förbjudet under regimens styre, och publiken sätter skrattet i halsen. Jag också, så klart, för även om hon sa det med glimten i ögat så ligger det ju något i det, i en diktatur ska du vara glad över att vara förtryckt.

Ramen för allt detta bygger Müller upp med hjälp av en grupp vänner, som bara genom att bara vara just en grupp av lättare motstånd också begår ett brott mot makten. Sådan gruppbildning är inte tillåten. Till skillnad mot Bea tycker jag alls inte berättelsen är tunn, tvärtom. Det svåra ligger nog i att se berättelsen som något som går utanför, vid sidan av, språket.