Elefantens fot. Resa i Baluchistan och Afganistan.

Bonniers 1985. Inbunden med skyddsomslag, 231 sidor, 490 gram. Fotoillustrerad. Mycket gott skick, namnad. Baksida:
"I fem år har den ryska elefantens tunga fot vilat på Afghanistan. Vad blir nästa steg? Sven Lindqvist har sökt svaret i Baluchistans öknar, där de förtryckta balucherna längtar efter en befriare.
I fem år har den afghanska motståndsrörelsen lyckats hålla ryssarna stången. Varifrån tar den sin styrka? varför är den så splittrad? Sven Lindqvist har mött motståndsmännen i deras högkvarter i Peshawar.
I fem år har en av ryssarna installerad marionettregering haft makten i Kabul. Vad har den uträttat? Hur rättfärdigar de afghanska kommunisterna sitt samarbete med ockupationsmakten? Sven Lindqvist har träffat dem i Kabul.
Vad vet vi egentligen om ryssarnas Vietnamkrig i Afghanistan? Hur pass pålitliga är nyhetskällorna? Sven Lindqvist började besvara dessa frågor i en uppmärksammad artikelserie i Dagens Nyheter våren 1984. Han har fortsatt att arbeta med dem och återvände i december 1984 till Peshawar.
Elefantens fot är ett lyhört och engagerat samhällsreportage med samma slagkraft som Sven Lindqvists tidigare stora analyser av Kina, Indien och Latinamerika. Boken är rikt illustrerad med foton tagna av författaren."

Boken börjar:
"Vaknar på en hård bädd i mörkret.
Var är jag?
Väckt av högljudda röster på ett obegripligt språk vid en obegriplig tidpunkt.
En trebladig fläkt skymtar i taket.
Den svarta telefonen har ett tomt hål istället för nummerskiva.
Annars är rummet naket. Inga möbler.
Jag drar gardinen åt sidan för att få ljus men ser bara ut i ett annat mörker.
Det är inte ljuset man söker i de heta länderna utan mörkrets svalka och ögonvila... Men här är inte hett.
Vad är klockan? Sex. På morgonen eller kvällen?
Vilket fruktansvärt oväsen! Medan jag sjunker tillbaka in i den ljuva dvalan börjar jag mot min vilja långsamt identifiera beståndsdelarna i gatularmet utanför: tvåtaktsmotorernas knatter i scooters och rickshaws, högtalare som överröstar varandra med muhammedanska schlagers, kråkhoparnas skränande, det tunna klappret av hästhovar och bussarnas tutande när de tränger sig fram genom vimlet lysande av metallbeslag, färgrika målningar och texter i flammande persisk skrift - ja, plötsligt ser jag hela gatan framför mig fylld av män i små båtmössor av skinn eller bomull och långa skjortor som flaxar kring benen, ansikten fulla av rynkor och vecka, djupa som förkastningssprickor... hud som torkad lera... hus som rasar ihop halvfärdiga...
Allting här är halvfärdigt - och samtidigt uråldrigt. Utslitet och försummat innan det ens blivit klart.
Å jag känner så väl igen detta ofullbordade och dock förfallna, denna framtid förbrukad innan den anlänt, som är så karakteristiskt för den indiska subkontinenten...
Där är den, den söta doften av brinnande spillning från kokeldarna!
Om klockan är sex på kvällen har jag sovit i tio timmar och solen håller just på att gå ned - det är då de sakta pyrande kokakorna sprider si