Lustmördarna

Albert Bonniers Förlag 2005. Inbunden med skyddsomslag, 287 sidor, 670 gram.

Mycket gott skick. I närheten av Gränna, vid Vätterns strand, ligger en liten namnlös by. Där bor bensinmacksägaren Harald Andersson med sin familj: hustrun Greta och de tre barnen Lisen, Albert och Sven. Det är tidigt 30-tal när den centrala händelsen i Björn Ranelids senaste roman Lustmördarna utspelar sig. En dag återfinns den sjuåriga Lisens döda kropp, våldtagen och skändad.
Den på ytan välfungerande familjen Andersson, med den driftige Harald i spetsen, bär på väl förborgade och obehagliga hemligheter. Mordet på systern är inte den enda olycka som drabbar huvudpersonen Albert, vars levnadsberättelse romanen utgör. Modern Greta har svåra alkoholproblem och blandar spriten med lugnande tabletter. Hon är en sorts doktor Jekyll och mr Hyde i kvinnlig tappning. När Albert är i tonåren, och Harald tagit med sig äldste sonen Sven ut, lockar modern honom till sig. De incestuösa övergreppen pågår under flera år innan Albert slutligen kan dra sig undan. Om det
inte vore för vännerna Valentin och Anna och deras respektive familjer skulle Albert sannolikt själsligen ha gått under.

Men det råder inget tvivel om att de omständigheter, inklusive den älskade systerns brutala frånfälle, som formar Albert under hans känsligaste barn- och ungdomsår skadar honom för livet. Björn Ranelid har ännu en gång skrivit en djupt moralisk berättelse - något han är tämligen ensam om i dagens distanserat ironiska samhällsklimat - om godheten som i det långa loppet segrar över ondskan. Greta sticker en dag under alkoholruset och efter ett gräl kniven i sin make, och bäddar därmed för sin egen undergång. Harald överlever, men äktenskapet är slut. Lisens mördare återfinns aldrig, men den mest misstänkte - som flytt trakten - fiskas upp ur Pålsundet i Stockholm med tyngder kring midjan. I både Gretas och den förmente mördarens fall tänker man på uttrycket: "Syndens lön är döden".

Det är därtill en bok om heliga dårar. Även om dårskapen hos Albert mest yttrar sig i nedstämdhet,
tillbringar han 20 år på S:t Lars i Lund. Andra dårar återfinns när berättelsen utspelar sig vid Vätterns strand. Han som heter Mark Twain och som alla texter fastnar hos, inklusive telefonnummer, liksom "stollen" som kallas Jesus från Vadstena; han står på Grännaberget och predikar om vattnets betydelse för jordens befolkning.
Björn Ranelids berättarmetod har alltid varit egenartad. I sina bästa stunder gör han briljanta sammanfattningar av gestalter och skeenden, hans språk är exakt och poetiskt. Predikotonen - hans envisa truismer om vikten av att vara god och kärleksfull, i synnerhet mot det uppväxande släktet - kan ibland irritera.
Författaren äger, på grund av sin agenda, både sin svaghet och sin styrka i personbeskrivningen. Människor kan vara tröttsamt dugliga, påhittiga, uppfinningsrika och godhjärtade i hans böcker.

Ranelid fyller också en del av romanen med föreläsningar i skilda ämnen. Han är utan tviv