Brevet till fadern
Häftad bok.
Nära nyskick. Bakhåll 1998. 96s. Beskrivning: ”Hemske Hermann och fragile Franz. Här har vi två personer och personligheter som i allt är varandras motsatser. Den ene är kompakt, robust och viljestark. Den andre är lång, löjligt mager och ständigt osäker. Den ene hör till verklighetens folk, den andre till overklighetens – men med en ständig och omöjlig längtan efter ett liv i verkligheten eller, med Flauberts ord, ”i riktigheten” (”dans le vrai”). Båda vill ha bekräftelse av den andre. Båda känner sig besvikna och förorättade. Den ene hade alla trumf på hand i livet. Den andre har ett förintande övertag efter döden. Jag talar om Hermann och Franz, om fadern och sonen och om bristen på helig ande. I november 1919 befinner sig Franz Kafka i norra Böhmen. Han har nyligen, bara några dagar före bröllopet, slagit upp förlovningen med sömmerskan Julie Wohryzek. Nu har han tagit sin tillflykt till ett pensionat i den lilla byn Schelesen, och här sätter han sig ner och påbörjar ett brev till sin far. Det kommer att uppta 45 maskinskrivna och 2½ avslutande handskrivna sidor. Brevet inleds föga dramatiskt med ”Käre far”, men sedan följer två fruktansvärda meningar: För en tid sedan frågade Du mig varför jag påstår att jag är rädd för dig. Jag kunde som vanligt inte svara, dels just därför att jag är så rädd för Dig, dels därför att det finns så många orsaker till denna rädsla att jag inte ens tillnärmelsevis skulle kunna hålla alla i huvudet under ett samtal. Brevet är ett försök att trots allt förklara denna rädsla, men för att förklara den måste Kafka också försöka att förstå att sin far och hur den avgrund som finns mellan dem har uppstått. Fadern tycker sig ha fullgjort allt som en god far kan förväntas göra för sin son. Han har arbetat hårt för att kunna ge sina barn, och inte minst sin son, en god uppvät. Han har låtit honom studera vad han vill, han har tagit hand om honom och sörjt för honom, och han har aldrig krävt att sonen skall betala tillbaka med tacksamhet. Men nog hade han gärna sett ”något slags tillmötesgående eller tecken på medkänsla”. I stället har Franz undvikit sin far, suttit på sitt rum fördjupad i böcker, ”umgåtts med konstiga vänner, haft överspända idéer” och aldrig varit öppenhjärtig.” (kulturdelen)
