Stadsdelen Haga har under mycket lång tid varit en kontroversiell plats. I decennier stod Haga överst på listan över Göteborgs saneringsområden, men en intensiv och långdragen kamp för Hagabebyggelsens bevarande under 1970-talet ledde till Sveriges dittills mest omfattande kulturmiljövårdsinsats. Trots att ungefär 2/3 av Hagabebyggelsen revs, är Haga idag tryggt förpackat som en genuin arbetarstadsdel från sekelskiftet. Ambitionen var att hela Haga skulle bevaras, men med förhandlingsturerna kom frågan om Hagas identitet att bli till den nod genom vilken urval och prioriteringar skapade en renodling av Haga. I bevarandeprojektet materialiserades därmed en arbetarstadsdelsidentitet som inte bara var tämligen ny, utan också fick till resultat att trämaterial, låga hus, Hagas inre delar blev det typiska Haga. Haga ikläddes rollen av arbetarstadsdel och blev på så vis ett pars pro toto för hela den arbetarhistoria som hade förvägrats Göteborg genom totalsaneringarna av Annedal, Landala, Vegastaden, Stigberget Hur Haga kom att omvärderas kan emellertid inte enkelt och bekvämt placeras i 1970-talets bevarandekamp och bland dem som var verksamma då. Istället krävs en större undersökning av Hagas position i Göteborgs stadslandskap: hur har Haga under åren 18601980 framträtt i texter om Göteborg? Grunden till såväl exploatering som bevarande söks i hur Haga har konstruerats också i helt andra sammanhang. Avhandlingen undersöker därför vad Haga har varit för stadens historiker och dess politiker, för stadsplanerare, journalister, författare, lokalhistoriker, forskare, utredare Här tecknas flera imaginära geografier som placerar ut fint och fult som moraliska egenskaper, som spelar ut platser mot varandra, som länkar social identitet till specifika stadsrum, och som kontinuerligt låter det förflutna framträda genom subjektiv historisering. Undersökningen av Hagas historisering är på så vis en konkretion av generella frågor kring urban omvärdering: fixering och förskjutning av gammalt och nytt, fint och fult, bra och dåligt.