Om hur : jag växte upp under diktaturen

Inbundna böcker. Norstedts. 1 uppl. 2010. 249 sidor.

Rakt in i Ryssland kommer vi i Maria Nikolajevas självbiografi. Som tolk tog hon hand om svenska besökare och måste inför dem försvara det sovjetiska systemet, som hon i själva verket avskydde. I den här boken berättar hon vad hon då inte kunde säga till svenskarna.

Okonstlat och livfullt beskriver Maria Nikolajeva livet i Moskva, uppväxten i en privilegierad konstnärsfamilj och tiden som gift i förortsslummen, i en enrummare som hon delade med svärmor, make och nyfödd son. Sovjetsystemet innebar helt andra villkor för vardagslivet än vad människor i väst har kunnat föreställa sig, med hyckleri och förställning, frän uppriktighet och mänsklig värme om vartannat. Genom Marias osentimentala och humoristiska skildring förstår vi mycket mer av den spännande, konstiga och mänskliga världen i före detta Sovjet. Varje kapitel har rubriken "Om hur…" och så får vi veta hur man mot alla odds kom in på universitet, hur man skrev av förbjudna böcker med sju karbonkopior. Om myndigheterna kom på en kunde följderna bli synnerligen allvarliga. Om hur man firade jul i hemlighet, om hur hon löste bostadsfrågan, om hur man älskade sina plastpåsar (som man fick av turister från väst), hur hon for till kloka gummor när sonens svåra eksem inte läkte (han blev bra efter första månaden i Sverige, utan behandling). Läsaren får följa med henne när hon som student tvingas ut på landsbygden för att under absurda och omöjliga former "hjälpa till med skörden" - det är en bred och fängslande bild av många olika sidor av rysk vardag. Författaren lyder också Wittgensteins kloka råd: "Vad man icke kan tala om, där om måste man tiga." Hon födde sitt första barn i Sovjet, men hela kapitlet om denna upplevelse lyder: "Om jag berättar om hur det är att föda barn i Ryssland är det i alla fall ingen som tror mig."