Till sängs med Frida. Pocket.

Natur & Kultur 2008. Pocket, 203 sidor, 120 gram. Gott skick, veck på framsidan, anteckningar på försättsbladet. Till mina värre försummelser här i livet hör denna. 1978 var jag i Mexiko. Beundrade månpyramiderna. Förundrades på Arkeologiska museet. Hänfördes vid möten med aztekiska ansikten mitt i gatuvimlet. Men besökte aldrig det blå huset, Frida Kahlos blå hus strax utanför Mexico City.
Samma sak med min feministiska och tillika målande väninna. Vi brukar skamsna tala om det. Orsaken till vår försummelse denna: vi kände helt enkelt inte till Frida Kahlo. Och det var vi inte ensamma om. Det var först senare som den amerikanska kvinnorörelsen lyfte fram henne ? kvinnan som målade i trots mot sitt öde, som målade sitt öde. Som målade ärren.
I dag har jag däremot i min vita honörshylla inte så få böcker om Frida Kahlo. Och mottog därför med något av en suck Slavenka Drakulics roman Till sängs med Frida. Behövs ännu en? Men Slavenka Draculic, skulle det snart visa sig, lägger snittet djupare än de andra. Smärta lyder namnet på ett tema. Trots ett annat. Trots allt ? intill hennes levnads sista dagar.
Redan som barn bar Frida Kahlo röda stövlar. Hennes vapen mot förödmjukelse hette vrede. Det mot nederlag hette kamp. Fadern, fotografen, porträtterade henne iklädd manskostym med väst och slips. I handen en käpp. Håret kortklippt. Hur ofta här i boken förekommer ordet annorlunda?
Frida Kahlos levnadsöde är ju numera välbekant. Den tragiska olyckan i ungdomen som demolerade hennes kropp. Mot slutet av sitt liv skulle hon räkna antalet operationer. Hon kom fram till 32, missfallen oräknade.
Äktenskapen med muralmålaren Diego Rivera, i boken med rätta kallad Maestro, blev två.
Och så konstnärskapet bestående av självporträtt oftast utförda i den folkliga traditionens votivtavlor och retablos. Tavlorna är som hon själv. Än ?små och skarpa, exakta och förfärande?. Än ?milda, ömma och upphöjda?.

Medan Maestro klättrade på byggnadsställningar och målade fresker framställde Frida Kahlo bilder ofta inte långt större än en tebricka. Germaine Greer har i sin Hinderloppet reflekterat kring denna skillnad i format mellan kvinnliga och manliga konstnärers verk. Hon finner en förklaring i att kvinnan ofta för sitt skapande var hänvisad till en vrå i hemmet medan mannen fritt kunde röra sig såväl i stadens vimmel som i ateljéer och akademier.
Men Frida Kahlo förfogade över egen ateljé. Maestro hade byggt den åt henne ? aldrig att han ringaktade hennes konstnärskap. Och varför skall det som är litet nedvärderas. Syns muralmålningen bättre än miniatyren. Hörs skriet bättre än viskningen?

Smärtan och drogerna bröt ned hennes språk. Hon kunde inte längre förklara sig med ord. Tavlorna är vrålet.
?Physical pain does not simply resist language but actively destroys it, bringing about an immediate reversion to a state anterior to language, to sounds and cries a human being makes before language is learned.?
Slavenka Drakulic låter dessa ord av Elaine Sc