Några månader efter Frödings födelse 1860 tvångsintogs hans mamma på mentalsjukhus för en svår melankoli. Under tiden sköttes han av en amma som lämnade tillbaka honom då han var nio månader. Fröding var ett påfallande snällt och passivt barn. Studieåren i Uppsala var ett misslyckande. Han gjorde på några år av med ett stort farsarv huvudsakligen på festande och bordellbesök. Den första diktsamlingen kom ut 1891. Den och de följande samlingarna gjorde honom känd och älskad som få andra skalder. Samtidigt blev hans personliga liv allt mera kaotiskt med en tilltagande alkoholism och han utvecklade flera delirier. Kvinnan och kärleken var hans centrum i tillvaron, som han kretsade kring utan att våga närma sig i verkligheten. Den betalda kärleken blev hans tröst. Småningom fick han alkoholbetingade hallucinationer och en tilltagande depressivitet.
Ett projekt för att bidra till att minska hyckleriet om det sexuella innebar att han anmälde sig själv till Rådsturätten i Karlstad där han bekände sitt otuktiga beteende. Det kulminerade i diktsamlingen Stänk och Flikar från 1896 som anmäldes till rätten för osedlighet. Hans tänkande dominerades alltmera av frågor om gott och ont. Fröding blev 51 år och tillbringade sammanlagt 16 av dessa på sjukhus och vårdanstalter. De sista fem åren vårdades han i sitt hem av sjuksköterskan Signe Trotzig.
Johan Cullberg har skrivit en gripande bok om Frödings förhållande till kärlek och sexualitet liksom om hans psykiska ohälsa. Frågorna om hans arv och miljö analyseras och förhållandet mellan hans dikt och liv har en central plats i boken.
Cullberg avfärdar tanken att Fröding skulle ha lidit av schizofreni. Han var depressiv och drabbades av djupa alkoholpsykoser med hörselhallucinationer, men han var medveten om sina röster och hade inga vanföreställningar. Cullberg menar att förklaringen till Frödings tillkortakommanden i kärlek och hans andra problem snarare är att finna i tidiga förluster och trauman, som man numera vet även har betydelse för hjärnans utveckling.