De tre stora stockholmsutställningarna hölls 1866 i Kungsträdgården, 1987 på
Lejonslätten på Djurgården och 1930 på Gärdet. Utställningarna är goda utkikstorn
över Sveriges moderna historia, eftersom de visar upp en så koncentrerad
samling av arkitektur, konst, konsthantverk och allmogeföremål samt ideal av
det som samtiden tyckte var allra viktigast. Vi kan genom dessa följa hur landet
utvecklas från fattigt bondeland med en provinsiell huvudstad, till ett förmöget
land mitt i världen tack vare en snabbt tillväxande ekonomi. Det var en utveckling
som fick omvärlden att häpna och som har få internationella motsvarigheter.
Vi ser också hur svensk självsyn går från självunderskattande blygsel till hybris
med en vilja att visa världen how we do it in Sweden. Alla tre utställningarna
har också lämnat avtryck i vårt samhälle och i vårt tänkande.

Utställningen 1866 var en grundläggande manifestation för den liberala
marknadsekonomin, tron på att individens frigörelse leder till framsteg för hela
samhället. Den stärkte de liberala reformer som redan genomförts och som var
på väg, reformer som utgör grunden för hela den moderna strukturen i Sverige
och för en ekonomisk utveckling som kan jämföras med dagens tigerekonomier i
Asien.

Utställningen 1897 förstärkte idéerna med nationella förtecken, nationens
fredliga tävlan med omvärlden krävde en nationell samhörighet och enhetlighet,
klasskampen skulle ersättas av klassamarbete. Här fanns tilltron till gränslösa
framsteg i en globaliserad värld, vilket lade grunden för en internationell expansion
hos svenska företag. Nästan alla stora svenska exportföretag på 2000-talet
startade sin verksamhet i slutet av 1800-talet.

Utställningen 1930 förenade det demokratiska med det auktoritära. Det kan
låta som en motsats, men är ganska logiskt om man betraktar den i sitt historiska
sammanhang. Demokratiska val hölls i många länder, men man valde ofta
auktoritära ledare, det gällde absolut inte bara Tyskland. Det fanns en uppriktig
vilja att förbättra för massan, bara inte massan bestämde för mycket själv. Det
var den sociala ingenjörskonstens gyllene tid och det finns många sådana tankar i
vårt land än idag.

John Chrispinsson har studerat hur utställningarna har speglats i den samtida
pressen, vilket naturligtvis ligger honom varmt om hjärtat eftersom han är
journalist. På ett rappt och intresseväckande sätt berättar han om Sveriges och
framförallt Stockholms utveckling under tiden 1860-1930.

John Chrispinsson (f. 1956) är journalist och programledare på radio och TV.
Han började arbeta för Sveriges Radio 1984. John Chrispinsson har även arbetat
med valprogram, bevakningen av Nobelfesten och varit programledare för Röda
Rummet samt Bokbussen. Vid SR har han lett Besserwisser och Historiska
klubben i P1. Numera dyker han då och då upp som programledare i SVTs
morgonprogram Gomorron Sverige. Han har skrivit boken Sekelskiften. En krönika
om sex, makt och pengar (1999) och flera artiklar om svensk historia i tidskriften
Populär Historia.