Verkligheten överträffar ofta dikten och det gör den i denna bok. Oftast får vi läsa om ett enda människoöde i en bok, här ryms flera! Wilhelmina Elmqvist från Älmeboda socken i Småland sparade alla brev hon fått under sin levnads dagar från 1875 till 1943.

Vi kan bekanta oss med Ludwig, hennes bror och läsa oss till hans utveckling. Han skriver om sin vådliga vurpa med velicopeden då den gick i två delar, men han själv klarade sig. Vi kan läsa mellan raderna att han mognar och försöker trösta systern och ger henne råd, bl.a. talar han om självsuggestion: tankens makt över personligheten. Han skriver om arsenik- och kvicksilverförgiftning samt ber henne läsa "Materia och ande" av Are Waerland. 1927 läser vi det sista meddelandet från Ludwig: en dikt som han skrivit till sin systerdotters begravning.

Vi lär känna Alfred, från det han som en glad student med stora framtidsförhopp-ningar och lust till livet påbörjar sin levnadsbana. Vi följer honom genom hans liv, de besvikelser han upplever och hur ingenting blir såsom han drömt om. Han lever som en fattig-doktor, har en enda ärvd kostym, går i personlig konkurs, flyttar från stad till stad i förhoppning att få det bättre och kämpar med sitt liv. En dag i Torshults brunn försonar han sig med sitt öde, släpper sin bitterhet över livet som getts honom och finner ro i naturen och dör året efter.

Vi lär känna sonen, Ernst, som är det barn som fyttar hemifrån. Hans första brev är från Ystad om mantalsskrivningen och pastors-expeditionen, som "äro bråkiga i allt". Sedan flyttar han till Karlskoga och där träffar han sin Anna, vilket vi förstår senare i breven hem till mor. Han arbetar och roar sig och berättar om allt han gör. Men helt plötsligt kommer ett brev från Garphyttan. Ernst är inlagd och är mycket sjuk. Ernst sista brev är ett testamente, han är då 28 år gammal.

Allra sist kommer Anna, en kvinna som visste vad hon ville och också genomförde det. Hon ville ha eget konditori och skaffade sig det okså. Vi kan följa hennes kamp med konditoriet, men också förtå en del av den sorg hon upplevde då hennes fästman dog. Hon har svårigheter under första världskriget, men klarar det hela och vi möter henne senare som en vuxen kvinna med man och en dotter och ett eget hotell.

Omslagsbilden är ett foto av Wilhelmina Elmqvist.