Psykoanalysens etik : Sjunde seminariet, 1959 1960

Inbundna böcker. Natur & Kultur. 1 uppl. 2000. 482 sidor.

Det var Lacans seminarier, snarare än hans snåriga Écrits, som lade grunden för hans ryktbarhet. I tre decennier var hans muntliga undervisning en centralpunkt för det franska intellektuella livet. Många filosofer, författare och konstnärer som besökte seminarierna kom för första gången i kontakt med en version av psykoanalysen som hade något att säga dem.
Psykoanalysens etik – det sjunde av Lacans seminarier och det första som ges ut på svenska – utgör en hörnsten i hans teoretiska arbete. Här ställs avgörande frågor: Vad är egentligen psykoanalysen? Vad syftar den till? Vad innebär Freuds upptäckt av det omedvetna för människans självförståelse?
Utifrån den höviska kärleken och Sofokles Antigonegestalt formulerar Lacan psykoanalysens etiska imperativ: "Försaka inte begäret!" Det innebär att, som Antigone, möta sitt öde och följa den väg som är ens egen, utan undanflykter. Det är ett riskabelt projekt, för det vi ytterst söker existerar – som Freud var den förste att säga – endast i förbjuden form. Det är omöjligheten att följa sitt öde som ger upphov till människans känsla av skuld.
Boken innehåller också artikeln "Kant med Sade", där Lacan visar hur markisens omättbara begär utgör en skrattspegel av upplysningsmannens förnuftsradikalism.
Översättning av seminariet: Jurgen Reeder och Zagorka Zivkovic.

Översättning av "Kant avec Sade": Cecilia Sjöholm.

Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan (1901-1981) har genom en radikal nytolkning av Freuds verk gett nytt liv åt psykoanalysen i vår tid och placerat den i centrum för den samtida idédebatten. Hans tänkande har vunnit erkännande inte bara inom psykoanalysen utan i lika hög grad inom filosofin, den kritiska samhällsteorin samt inom konst-, film- och litteraturvetenskapen.