Egen eld

Brombergs 2012. Inbunden med skyddsomslag, 394 sidor, 22,5x16cm. 675 gram. Gallrad biblioteksbok med klisteretikett i nära nyskick. A B Yehoshua ses som en av Israels tre stora författare, ihop med David Grossman och Amos Oz. De två senare är ashkenaser med östeuropeiska föräldrar, och ganska västerländska, under det att Yehoshua är sefard, och en slags urisrael; familjen har varit i landet i hela fem generationer. Inte nog med det, pappan var akademiker och orientalist, talade flytande arabiska, och man umgicks en hel del med palestinier.

Med andra ord, Yehoshua står stadigt och självsäkert i myllan, och tar sig gärna rätten att ilsket ryta på både israeler och palestinier, som en profet, senast i förra romanen, mästerverket ?Den befriade bruden?. I den följer läsaren en egensinnig orientalist, som rör sig hemvant såväl i Haifa som på Västbanken, och som på bägge ställen är med om intressanta och överraskande händelser.

Samma sorts pendling mellan två platser präglar ?Egen eld?, där vartannat kapitel äger rum i ett borgerligt, välbärgat Tel Aviv, och vartannat i en fattig håla i Tanzania.

Jag kommer på mig själv med att läsa de israeliska avsnitten betydligt snabbare och otåligare än de afrikanska, som om inget av värde händer där. Tel Aviv-intrigen har en jämntjock karaktär, som en tungfotad såpa, och handlar om en välmenande hissingenjör, Amotz Yaari, som har många problem, inklusive eget företag, en besvärlig far i rullstol, en dotter som håller sig undan, en son som är på repmånad, en svärdotter som passar på att partaja och två krävande barnbarn som han blir barnvakt åt ? och när barnen har somnat upptäcker han en porrvideo, som han sätter sig att titta på.

Yaari känner sig förvirrad och övergiven, eftersom det vanligtvis är hustrun Daniela som sköter det sociala. Hon är lärarinna, har ledigt i och med högtiden chanuka, och reser till den lilla afrikanska by där hennes svåger lever, och det är jag henne tacksam för, som läsare.

Besöket hos Yirmi blir en vecka långt. Hon är där för att stötta honom, efter att hans hustru gick bort för ett år sedan ? men också för att få kontakt med sin egen sorg efter systerns plötsliga död.

Med sig från Israel har hon hebreiska tidningar till svågern och chanukaljus till dem bägge. Men Yirmi kastar irriterat ljus och blaskor rakt in i den öppna elden. Han vet inte vem som är Israels premiärminister, förklarar han, och bryr sig inte, utan är innerligt trött på det judiska och det israeliska, vill vara ifred, bortkopplad, kanske för alltid.

Som administratör för en arkeologisk utgrävning arbetar han nära en ung sjuksköterska vars hela familj slaktades i Sudan, men som trots det har växt upp till en ödmjuk och empatisk person. Andra lider, tycks Yehoshua vilja säga, inte bara judar, och lidande måste inte leda till okänslighet och våld.

?Egen eld? betyder beskjutning från egna styrkor, och titeln är förbunden med Eyal, Yirmis son, som sex år tidigare av misstag dödats av sina medsoldate