Fouchés kvinna

Fischer & co. 2000. Inbunden med skyddsomslag, 351 sidor, 185x130 mm. 410 gram.

Nära nyskick. Han var en smidig byråkrat som skugglikt höll i åtskilliga trådar bakom revolutionsårens franska kulisser. Joseph Fouché har även tidigare dykt upp i skönlitteraturen. Henrik Berggren har tagit del av hans senaste inkarnation.

+++

Alan Jolis

Fouchés kvinna

(Love and Terror)

Övers. Hans Björkegren

Fischer & Co

SKOLLÄRAREN Joseph Fouché från Nantes hör inte till de mest kända av 1789 års män. Han var vare sig framstående talare, karismatisk folkledare eller djärv krigare. Ändå blev hans karriär märkligare än de flesta av de stjärnskott som flammade upp på revolutionens himmel.

Både Robespierre och Bonaparte kom att ångra att de inte avrättade honom. "Antingen faller mitt huvud eller Fouchés för bilan" sade Robespierre ett par veckor innan han själv besteg schavotten. "Om jag hade vunnit vid Waterloo skulle jag ha skjutit honom omedelbart", brukade den före detta franske kejsaren muttra under sina sista år på fängelseön St. Helena.

Fouché föddes omkring 1760 i en välbärgad redarfamilj i Nantes. Han utbildades till lärare i Paris, men skickades runt på tjänstgöring i olika provinsstäder. Under dessa år, strax före revolutionen, kom han i kontakt med tidens radikala och republikanska idéer. Hans karriär började på allvar 1792 då han valdes till den nya Nationalförsamlingen.

Någon självklar framtidsman var han inte: smal, grådaskig med rödkantade ögon och framför allt en alltför svag röst för att göra sig hörd i en församling där magstöd var en viktig maktresurs. Han undvek offentliga framträdanden och gnetade sig uppåt via olika uppdrag i kommittéer och kommissioner, en del blodiga, andra mer byråkratiska.

Efter Robespierres fall - som Fouché hade del i - hamnade han i skymundan. Han levde i misär och ägnade sig åt svinuppfödning. Men långsamt tog karriären fart igen. Han blev polispion åt den mer moderata revolutionsregering som kallas Direktoratet. Han byggde upp kontaktnät, skaffade sig tillgång till politiskt skvaller och hemlig information.

Under resten av sitt liv inväxlade han denna polisiära talang mot makt. Mellan 1799 och 1816 tjänade han som polisminister år tre olika regimer. Han övergav snabbt Direktoratet och hjälpte Napoleon till makten vid dennes statskupp i november 1799 (den 18:e Brumaire efter den revolutionära tideräkningen). Efter att ha tjänat den bonapartiska regimen i tio år hamnade han i onåd. Men med den flexibilitet som var Fouchés adelsmärke ställde han åter upp som minister när Napoleon återvände till Paris efter den korta utflykten till Elba 1815.

Hans stora ögonblick i världshistorien kom samma år då han skötte fredsförhandlingarna med den engelske generalen Wellington efter Waterloo. Det resulterade i en amnesti för hans handlingar under revolutionen - Fouché var en av dem som röstat för att Ludvig den XVI skulle dömas till döden - och en post som polisminister under den nye kungen, Ludvig