Hemma och på luffen & Medan det jäser

Inbunden bok. Albert Bonniers Förlag. 1943. 181 + 202 sidor.

Nyskick. Hemma och på luffen :

Skomakarns Lotta stod vid järnspisen och lagade
söndagsmiddag. Det skulle bli strömmingsvälling och
hon klippte just saltströmmingen i småbitar, dem hon
lät falla på den behagliga blandning av potatis,
kålrötter och helgryn som täckte grytbottnen. Dagen till
ära skulle soppan avredas med mjölk, ty helg skall
vara helg.

I soffan satt skomakar Eriksson i skjortärmarna
och läste Svenska Morgonbladet.

Då öppnades dörren och in trädde tullvaktmästare
Nordström framgrymtande en fridshälsning, ty han
såväl som skomakarparet tillhörde de utvalda i
församlingen.

— Här är ett brev från England till dig, eller till
Lotta, om det skall vara rätt. Vem kan det vara ifrån?
Har I några släktingar i England? Det måtte vara
från någon som inte har hört av er på länge, för det
är adresserat till Tvärön, och det är väl 15 år sen
I bodde där.

— Läs"et du, Eriksson, sade Lotta. Jag får lov
och stå i spisen.

Medan det jäser:

En mil söder om Stenskärs lots- och tullstation
ligger Kullerön. Till den hör en hel arkipelag och
den nöjer sig icke med de i skärgården vanliga 365
öarna, utan den är i själva verket några öar styvare.
Kullerön — huvudön — är som genom ett bilhugg
delad i två delar. Och bilhugget markeras genom
ängsmarker, där bortåt sju kor — eller åtminstone
6 1/2 efter skärgårdsräkning — kunna få näring och
trevnad. Sårkanterna på båda sidor om hugget äro
granit med skog på. Där finns idegranar av
vördnadsvärd och mystisk ålder. Enar ligga som mattor,
där stormen fått gå fram, och högst uppe stå
stormvridna tallar som hålla att ta i. Harar trycka i
snåren. Orrar spela om vårarna. Och utanför — i
havet — sjunger alfågeln, gudingarna ropa ut sitt
vilda parningsläte och ådorna konstatera kärleksfullt
och kokett faktum. Gäss häcka där. Pilgrimsfalkar
stå som fastlåsta i rymden och studera terrängens
matnyttiga vilda, burna av darrande vingar som hålla
dem kvar just där de vilja stå. Tornfalkar slå efter
småfågel. Där är liv och rörelse. Och när vårsolen
kommer riktigt het, krypa huggormarna ut, yrvakna

och lättjefulla. Jag skulle vilja vara en huggorm
om våren. Jag skulle vilja ligga vackert hoprullad
på en solbelyst sten och räcka ut en tudelad tunga
åt en hel del folk och vara lugn i medvetandet om
att äga två gifttänder — om de skulle behövas.