Segelfart och skeppsbygge i Bergkvarabygden 1815-1950

Inbunden bok. Bergkvara : Bergkvara hembygdsgille ; Malmö : Stenvall [distributör. 1996. 232 sidor.

Nyskick. Smålandskusten fick under 1800-talet en allt större utförsel av skogens och hagens produkter. Utvecklingen i Bergkvara, den största och djupaste hamnen mellan Karlskona och Kalmar, speglar detta. Fram till 1860-talet dominerade bygge av små och stora segelfartyg för stapelstädernas partrederier. Liberaliseringen av utrikeshandeln gjorde det sedan möjligt för lokala partrederier att ta del i den starkt växande utförseln av ved, bräder, sparrar och ekbark till de snabbt växande städerna i sydvästra östersjöområdet. Från 1880-talet blev exporten av props till de engelska kolgruvorna allt viktigare och returlasten kol ersatte veden som bränsle. Längre resor krävde större fartyg. Träfartygen blev billigare på världsmarknaden när stora stålskepp tog över långfarten. Barkar, briggar och skonertskepp som tidigare gått på långfart utgjorde en allt större del av Bergkvaras segelflotta, den näst största i Sverige i början av 1900-talet. En stor del av kustens pojkar gick till sjöss som kockjungmän snart efter konfirmationen och kunde vara examinerade skeppare innan de fyllt tjugo år. Hantverkare och flottans båtsmän rekryterades från inlandet men deras pojkar blev också sjömän. Från 1920 gjorde deflationen i Sverige och inflationen i Tyskland att segelfartygens slutskede blev en besvärlig tid för människor i kustbygden. Pengar för övergång till motorseglare fanns i ringa utsträckning.